Resultaten i omgång 8 – Som en skänk från klar himmel!
Efter ett kortare speluppehåll börjar allvaret så smått närma sig igen. Om vi för en stund kopplar bort tankarna på vår dåliga ekonomi, nyemissionen, spelarlöner och annan negativ fokusering. Så är det aktuellt att åter fokusera på den sportsliga biten.
I matchen mot Jönköping på tisdag är det endast 3 poäng som räknas. Hur spelet kommer att gestalta sig, eller vilken startelva vi kommer att ställa upp med, betraktar jag nästan på sätt och vis som en andrahandsfråga. Oavsett eventuell matchbild och taktikupplägg måste vi vinna den här matchen annars kan vi, skulle jag vilja hävda, definitivt glömma alla tankar på Allsvenskan 2011.
Omgång 8 i Superettan inleddes i fredags med en match mellan de ex-allsvenska lagen Landskrona och Giffarna Sundsvall. Matchen slutade 0-0 och var ett oändligt positivt resultat för Bajen eftersom det innebär att en av våra tuffaste konkurrenter i kampen om att erövra ett nytt Allsvenskt kontrakt tappade viktiga poäng.
Under lördagen fortsatte sedan de positiva resultaten för Bajen när "Peking" något oväntat på bortaplan förlorade mot Ljungskille, dessutom fortsatte Rikard Norlings Assyriska sin negativa trend när de förlorade med 2-1 mot Degerfors.
OMGÅNG 8
Ljungskile – Norrköping 2-1
Degerfors – Assyriska 2-1
Inklusive Sundsvalls enpoängare i fredags mot Landskrona har resultaten i omgång 8 serverat oss helt i händerna. Tre av våra toppkonkurrenter om seriesegern har förlorat värdefulla poäng. Det gör sammanlagt 7 poäng minus och viktiga tappade poäng för "Peking", Assyriska och Sundsvall. Det här är naturligtvis positivt för oss och måste betraktas som en skänk från klar himmel! Superettan 2010 har under den senaste tiden visat sig bli exakt så tuff som många på förhand har spått att serien skulle bli. Det känns som att de sämre lagen i serien har möjlighet att ta poäng mot topplagen. Och om våra killar nu bara klarar av att ta sig samman, samla kraft och visa på rejäl revanschlusta, skulle våra två senaste förlustmatcher på Söderstadion kunna visa sig få betydligt mindre betydelse än vad vi tidigare har fruktat att de skulle få.
Klarar vi av att besegra Jönköping på tisdag skulle vi ”bara” vara 4 poäng ifrån första platsen i Superettan. Därmed skulle vi fortfarande ha en rejäl chans att kunna haka på lagen i toppen.
/Signerat: ChrilleBajare!
Undertecknad 1973, 3 år gammal. Hammarby du är mitt liv - i evighet!
Syftet med Facebookgruppen: "Vi som vill rädda Hammarby Fotboll"
Efter onsdagens kalldusch när korten avseende vår skrala ekonomi lades på bordet upplevde undertecknad att jag inte tänker sitta passiv med armarna i kors och se på när vår anrika fotbollsklubb eventuellt går i konkurs.
Tanken bakom den nystartade Facebookgruppen "Vi som vill rädda Hammarby Fotboll!" handlar i grund och botten om att försöka samla alla goda krafter, både unga och gamla, som har en gemensam målsättning: Att försöka bidra till att rädda Hammarby Fotboll från den hotande konkursen. Alla människor som älskar Hammarby och bär på en idé för hur vi skall agera för att samla in pengar till fotbollen är hjärtligt välkomna att ansluta sig till Facebookgruppen "Vi som vill rädda Hammarby Fotboll!" för att bidra med idéer för hur vi skall handla på bästa sätt för att få in pengar (utöver att gå på Söderstadion och att bidra med stora och små ekonomiska bidrag.)
Ett annat syfte med "Vi som vill rädda Hammarby Fotboll!" på Facebook är att samla alla goda krafter under ett och samma tak. Dessutom är en målsättning att vi skall bli ett forum där varje enskild medlem som vill och kan bidrar med förslag för hur vi skall agera för att samla in så mycket pengar som möjligt. Det kan handla om exempelvis stödgalor, auktioner, aktie- och medlemsvärvningar etc.
Vad som alltid har utgjort Hammarbys urstyrka är vi supportar; vår fullkomliga kärlek och totala hängivenhet till Hammarby har alltid utgjort vår största och starkaste drivkraft. Den kraften räddade oss från konkurs 1991. Och jag tror att den kommer att rädda oss även den här gången. För jag vill inte tro att vi kommer att gå under. Det får helt enkelt bara inte ske! Det vore en total katastrof; inte bara för oss som älskar och brinner för Hammarby på ett positivt sätt, utan det vore lika mycket en katastrof för svensk fotboll och förödande för trovärdigheten till elitidrotten i det här landet.
I går tog jag initiativet till att starta en ny grupp på Facebook: "Vi som vill rädda Hammarby Fotboll!" Tanken med gruppen är att vi som brinner för att rädda Hammarby Fotboll kan samlas på samma ställe för att utbyta tankar och idéer för hur vi skall få in pengar till klubben. Nu kommer det givetvis inte komma in några pengar enbart genom att man går med i den här Facebookgruppen. Det kan dock vara värdefullt att samla krafter som vill bidra till ett få fram pengar på ett och samma ställe.
Alla initiativ i kampen för vår klubbs ekonomiska överlevnad och framtid ser jag som positiva.
Gå med i "Vi som vill rädda Hammarby Fotboll!" du med!
När man trodde att det inte kunde bli värre, så blir det just det… Värre, mycket värre till och med!
När fotbollskanalen.se under gårdagen gick ut med nyheten att Hammarby Fotboll står på randen till ekonomisk konkurs landade nyheten, om än kanske inte som en chock, så åtminstone som en rejäl kalldusch på söder. Det finns ett gäng orsaker till att vi har hamnat i den här situationen; att vår ekonomi är ett öppet och rinnande sår.
När Philip Anschutz och AEG (Anschutz's company eller rättare sagt Anschutz Entertainment Group) 2001 gick in i vår klubb och köpte upp 49% av aktierna i Hammarby fotboll AB trodde nog många att vi hade funnit en stark finansiär som skulle kunna komma att innebära ett framtida lyft för vår hårt ansträngda ekonomi. Vad vi fick var den blygsamma summan av 24 miljoner svenska kronor. Denna ringa summa var ett riktigt skämt redan då; Hammarby Fotboll var alltså värt cirka 50 miljoner kronor sammanlagt? Vid tidpunkten för den s.k. ”Anschutzaffären” år 2001 låg vi liksom nu farligt nära gränsen till omedelbar konkurs. Då plötsligt dök Philip Anschutz upp och räddade oss från den akuta finansiella krisen. Det var bra då men vad är det som egentligen har hänt med samarbetet Hammarby Fotboll och AEG efter 2001? Vad har vi egentligen fått ut av vårt samarbete med AEG? Inte speciellt mycket om sanningen skall fram. Vad vi fick var en tillfällig andhämtning som varade i några år men som nu är över och som innebär att vi tillbaka på ruta ett igen.
AEG har nyligen offentliggjort att de ämnar sälja ut sitt stora aktieinnehav i Hammarby Fotboll AB. Vilket gör att Hammarby Fotboll AB står inför en förestående nyemission. Det blir alltså möjligt för en ny stor finanisär att pumpa in pengar i Hammarby. Alternativt kan flera småägare bestående av supportrar bli den enande kraften i arbetet med att sanera vår havererade ekonomi. Med facit i hand jag väljer nu att betrakta samarbetat med AEG och Philip Anschutz som ett praktfiasko! Det är inte speciellt muntert att vi nu tvingas konstatera att vi har blivit dragna vid näsan av AEG och Anschutz under alla dessa år. De har uppenbarligen aldrig varit intresserade av Hammarby Fotboll på allvar. De såg oss endast som en väg för att kunna ta över och driva Globen och den kommande arenan Nya Söderstadion. I den här situationen är det jäkligt lätt att bli bitter över att vi har blivit grundlurade av AEG och Philip Anschutz. Men faktum är att samarbetet med AEG och Philip Anschutz inte ensamt utgör enda förklaringen till att Hammarby på nytt befinner sig på gränsen till ekonomiskt sammanbrott och därmed en möjlig framtida konkurs.
Vår akuta likvideringskris måste betraktas ur flera perspektiv och jag ser tre uppenbara och avgörande faktorer till att vi har hamnat i den här situationen:
1. ÖVERMOD I KOMBINATION MED EN TOTAL AVSAKNAD AV VERKLIGHETSFÖRANKRING
Efter att Anschutz och AEG 2001 räddade oss genom sitt stora aktieköp kom den dåvarande styrelsen för aktiebolaget Hammarby Fotboll AB med Henrik Appelqvist i spetsen att drabbas av total hybris. I ett antal år efter SM-guldet levde aktiebolaget och klubben i förvissning om att Hammarby mycket väl skulle kunna utvecklas till en nordisk storklubb. Något som vi visserligen för en kort period var i mitten på 00-talet, åtminstone sett ur ett svenskt perspektiv. Vad man förödande nog lyckades förtränga mitt upp i Europaspel och Royal Leauge turneringar var att hålla reda på intäkterna i förhållande till utgifterna. Organisationen växte sig från mitten av 2000-talet fram till 2009 alltför stor. Med dyra spelarlöner och höga lönekostnader i organisationen tycktes man helt blunda för debit och kredit. Vad som ytterligare gjorde situationen än värre och djup tragisk var den totala bristen på verklighetsförankring.
Så sent som vintern/våren 2009 gick den dåvarande VD:n Michael Andersson ut med att vi skulle etablera oss som ett topplag i Europa och spela ute i Europa varje år. I efterhand ter sig detta mycket märkligt eftersom Micke och den övriga styrelsen redan 2008 måste ha varit ytterst medvetna om Hammarbys akuta likvideringskris. För ingen skall ju försöka få mig att tro att vår skrala ekonomi plötsligt uppstod från den ena dagen till den andra. Inte en chans! Vår urusla ekonomi hade naturligtvis byggts upp ända sedan 2002 fram till vår dystra sorti ur Allsvenskan förra året. Där har Henrik Appelqvist ett tungt ansvar eftersom det var han som bar det yttersta ansvaret för att vår organisation fick svälla ut med dyra spelarlöner, dyra arvoden och alltför många löneanställda i förhållande till intäkterna.
2. RAMI SHAABAN OCH DE HÖGA SPELARLÖNERNA
Med facit i hand ser jag köpet av Rami Shaaban som en fiaskovärvning. Shaaban har visat sig vara en rejäl förlustaffär. När Rami Shaaban köptes för 4,5 miljoner 2008 var det knappast smartaste vi kunde ha gjort i den branta ekonomiska utförsbacke som vi då befann oss i. Shaaban har dessutom från början till slut varit en förlustaffär om man betänker att han under sin tid i Hammarby i stort sett har dragits med skadebekymmer nästan hela tiden. Nu vill jag naturligtvis inte lasta Rami Shaaban för vår akuta likviditetskris och vår ständigt nedåtgående ekonomiska kurva. Självklart inte! Men mot bakgrund av att Shaaban aviserade att han inte var intresserad av spel i Superettan menar jag att vi borde ha försökt göra allt för sälja honom i vintras. Som situationen nu är tickar Shaaban stora summor pengar för Hammarby. Pengar som skulle kunna betydligt bättre nytta i saneringsarbetet med att försöka vända den nuvarande akuta finansiella krisen.
Höga spelarlöner utgör idag ett stort problem inom de flesta elitsatsande ishockey- och fotbollsklubbarna i Sverige. Nyligen gick den anrika ishockeyklubben Björklöven från Umeå i konkurs på grund av utgifter som man hade räknat med skulle dyka upp men som aldrig har existerat. De höga spelarlönerna med Rami Shaaban i spetsen utgör just nu en tickande ekonomisk bomb för Hammarby. Då vi redan har dragit ned på lönerna till diverse anställda inom vår klubb och vidare sagt upp en tjänster då borde vara rimligt att vi gör oss av med våra mest kostsamma spelare. Jag kan inte för mitt liv förstå varför vi envisas med att behålla spelare som från början varit inköpta för spel i Allsvenskan med högre spelarlöner. Spelare som dessutom samtidigt har klargjort att de egentligen inte är intresserade av spel i Superettan.
3. HULIGANISMEN
Nu kommer vi till ett mycket känsligt kapitel. Jag är djupt medveten om detta men väljer ändå att tackla problemet med den befintliga huliganismen inom Hammarby. De ständigt återkommande problemen med stökiga supportrar som under 00-talet ägnat sig åt vandalisering, pryoattacker och beträdelser av fotbollsplaner har naturligtvis varit till stor förtret för Hammarby Fotboll. Dessa supportrar har negativt påverkat våra möjligheter att locka till oss nya finansiärer. De svarta rubrikerna om huliganer på Söderstadion och kvällstidningsjournalisternas vurmande för att svartmåla vår klubb har kostat oss mångmiljonbelopp. Exakt hur mycket de negativa rubrikerna har kostat oss är väl svårt att säga. Jag vill här understryka att jag inte försvarar de stora kvällstidningsdrakarnas ofta snedvinklade och ensidigt speglade bild av våra supportrar. Men det går inte att bortse från att Hammarby genom årens lopp har haft befintliga problem med huliganer på Söderstadion och Råsunda. Det är helt enkelt omöjligt att förbise det faktum att vi har haft supportrar som sett ett nöje i att ställa till med största möjliga jäkelskap. Ett elände som under 2000-talet har kostat Hammarby Fotboll en hel del i förlorade sponsorintäkter och dryga böter som en direkt följd av huliganproblemen.
I takt med dryga böter, poängavdrag och svarta rubriker har reklamintäkterna stadigt minskat. Och i dessa kommersiella tider är det svårt att bedriva en elitidrottsverksamhet utan att ha stora finansiärer i ryggen,. Ekonomiska krafter som är bredda att gå in med mångmiljonbelopp för att stödja den idrottsliga verksamheten.
Se där har ni ett antal pusselbitar som sammantaget har påverkat vår ekonomi på ett ytterst negativt sätt. Nu hoppas jag, och jag vill så gärna tro, att vi kommer att överleva det stålbad som nu väntar vår anrika klubb. Det kommer inte att bli lätt. Det kommer att krävas sammanflätade krafttag från samtliga inblandade parter. Allt från att försöka locka till sig nya sponsorer vilka är beredda att gå in med stora summor pengar, vilket inte är alldels enkelt när vi lirar i Superettan, till enskilda och individuella eldsjälar med stort Bajenhjärta som är beredda att ge frivilliga ekonomiska bidrag till klubben. Det absolut minsta som varje bajare kan göra är att vi mangrant sluter upp på Söderstadion.
Hoppet är som bekant det sista som överger människan och jag tror, och hoppas, att vi skall kunna reda ut den akuta finansiella krisen även den här gången. Vi har varit farligt nära konkurs tidigare i vår historia och varje gång har vi lyckats överleva. Men det har varit på randen till ekonomisk undergång några gånger.
Men vad som alltid har utgjort Hammarbys urstyrka är vi supportar; vår fullkomliga kärlek och totala hängivenhet till Hammarby har alltid utgjort vår största och starkaste drivkraft. Den kraften räddade oss från konkurs 1991. Och jag tror att den kommer att rädda oss även den här gången! För jag vill inte tro att vi kommer att gå under. Det får helt enkelt bara inte ske! Det vore en total katastrof; inte bara för oss som älskar och brinner för Hammarby på ett positivt sätt, utan det vore lika mycket en katastrof för svensk fotboll och förödande för trovärdigheten till elitidrotten i det här landet.
Hammarby Fotboll publicerar idag följande uppmaning till alla hammarbyare:
Många av er har hört av er med önskan att på något vis skänka pengar till Hammarby Fotboll. Vi vill tacka för ert stora engagemang och er starka vilja att hjälpa till. Men vi vill också understryka att den största hjälpen du kan bidra med är att gå på Söderstadion och heja fram vårt lag i med och motgång.
Kan du inte gå på matcherna eller trots allt vill bidra ännu mer kan du sätta in pengar på BG 5749-9436.
Du kan skänka ett engångsbelopp eller lägga in mindre stående överföring. Ange gärna ditt namn.
Förlusten ikväll mot gröttuggarskåningarna var kanske inte helt oväntad. Det skiljer trots allt 32 lag mellan första platsen i Allsvenskan och första platsen i Divison 1 Norra. Vad man kan konstatera är att Hammarby TFF har ett genomtänkt spel som fungerar hyfsat även om motståndet den här gången blev oss övermäktigt. För undertecknad var det en nostgalitripp att vara tillbaka på Västra läktaren, en sektion som jag lämnade för nästan 30 år sedan och som jag sedan dess inte har besökt. Att kliva in på Västra läktaren kändes för mig ungefär som att komma hem till barndomshemmet efter 30 års frånvaro. Minnena fullkomligt välde över mig när jag var på väg mot Norra läktaren. Då plötsligt bestämde jag mig för inte gå dit. Jag bestämde mig för att återuppleva stor forna dagar och se cupmatchen från Västra.
Matchen? Ja, våra talanger var långa stunder helt utspelade av Helsingborg men HTFF gav aldrig upp. Och även om vi förlorade med klara 1-3, och därmed åkte ur Svenska Cupen, satt jag matchen igenom med ett fånigt leeende över mina läppar. Nostalgin och kärleken till Söderstadion och Bajen kommer aldrig att uppghöra för mig. Frågan är väl om det blir samma känsla med "nya" Söderstadion? Tveksamt, men det återstår att se...
Tack Christer Gustafsson för att du ånyo visade klass när du i matchens 89:e minut satte vårt tröstmål. Med spelare som Chrille, Elliot Käck och Jesper Kvarnefält finns det trots allt en gryende framtid för vår hårt prövade klubb.
/ Signerat: ChrilleBajare!
Insläppet till Västra, en grym nostalgikick att passera här efter 29 år.
Västras läktare före matchen. Något mindre än för 29 år sedan men fortfarande en underbar betongläktare.
Hammarby TFF värmer upp inför cupmatchen mot Helsingborg.
Välfyld läktare på Västra under cupmatchen mot Helsingborg.
I morgon onsdag 19 maj klockan 18.00 möter Hammarby TFF de Allsvenska serieledarna Helsingborgs IF på Söderstadion. Det handlar om Svenska Cupens 3:e omgång och våra talanger har allt att vinna och ingenting att förlora i den här matchen. När det gäller Bajen och svårast tänkbara motstånd har vi av traditionen ofta lyft oss och uträttat stordåd förr. Jag sticker kanske ut hakan nu men jag tror att HTFF har en stor chans att vinna den här matchen. Vi möter ett skadedrabbat Helsingborg som väljer att ställa upp med Oscar Berglund i målet. Dessutom väljer man att placera Erik Edman och Marcus Lantz på bänken. Men Helingsborg har en stark trupp och vad sägs om ersättarna: Erik Wahlstedt, May Mahlangu och René Makondele. Det är väl knappast någon hemlighet att Helsingborg ses som de stora favoriterna i morgondagens match.
Svenska Cupen har genom årens lopp bjudit på en del knallar och vågar man hoppas att vi klarar av HESIF? (Ja, jag vet att gröttuggarskåningarna förkortas på samma sätt som vi d.v.s. med "H" och "IF, men jag vägrar skriva ut det på min blogg när det kommer till bönderna och halvdanskarna från spättekakans förlovade moderland.)
Kom igen nu alla bajare och stötta Hammarby TFF i morgon!
Alla till Söderstadion!
Har du aldrig tidigare sett HTFF lira är det här ett utmärkt tillfälle att göra det. Du kommer väl, va? Kom igen nu!
Hösten 1989 spelade Bajen i Division 1 Norra något som vid den tidpunkten upplevdes som främmande och ovant. Inte bara för oss som älskar klubben och på nära håll följer varje litet steg som klubben tar. När vi åkte ur Allsvenskan 1988 gick det en chockvåg genom fotbollssverige. De Allsvenska klubbarna visste vad det kostade dem i form av uteblivna publikintäkter när Bajen inte längre skulle besöka just deras lilla landsortshåla. ”Nöjesguiden”, den förträffliga gratistidningen, publicerade på vårkanten 1989 en artikel med titeln: ”Den långa vägen hem – Hur ska det gå för ”Bajen”?”. Det var en utsökt och analyserande artikel om Bajen ur ett kritiskt perspektiv. Artikeln beskriver vad det innebar att anpassa sig till den bistra verkligheten när Bajen för första gången på 19 år sportsligt sett befann sig i kylan och huserade utanför Allsvenskan. Jag väljer att återge artikeln i sin helhet då jag anser att den manar oss till eftertanke, och kanske, förhoppningsvis kan artikeln få oss att aldrig mer förtränga vår historia på samma sätt som skedde efter 2003-2004.
Trots att artikeln har 21 år på nacken säger den mycket om vår bakgrund och vad vi kan luta oss emot i det förflutnas landskap. Texten sammanfattar på ett utmärkt sätt vad Hammarby egentligen handlar om. Och även om mycket har förändrats sedan 1989 finns det trots allt något i den här artikeln som är värt att ta fasta på och fundera över. Speciellt för de individer som idag står på läktaren och spyr ut sina galla över de egna spelarna. Artikeln är författad av Lars Nylin som senare samma år tilldelades Bajen Fans författarutmärkelse: ”Stora Pilsnerpriset” för just den här artikeln. Stora Pilsnerpriset var ett pris som Bajen Fans varje år delade ut till en författare och/eller kulturpersonlighet som belyste det positiva med Hammarby IF; vår fotbollskultur och livet på söder - på gott och på ont.
”DEN LÅNGA VÄGEN HEM – HUR SKA DET GÅ FÖR ”BAJEN”?”
"Förra året åkte Hammarbys fotbollslag ur allsvenskan efter 19 raka säsonger i societeten och med höjdpunkter som finalspelet 1982 i ännu färskt minne. Nu vill hela fotbollssverige ha laget tillbaka. För ”Bajen” är mer än ”bara” fotboll. Här summeras hela den nostalgiska bilden av en svunnen fotbollsepok. Där klacksparkar, kärleksfulla gliringar och en pilsner efteråt var delar i samma glatt jonglerande tillvaro. Men ska det verkligen lyckas? Eller har tiden hunnit ifatt och om bohemerna från söder? En ljuspunkt finns dock: ”Kenta” Ohlsson är tillbaka. Nu på tränarbänken.
Kenneth ”Kenta” Ohlsson står med händerna djupt nerkörda i den grönvita overallens fickor. Blicken är mörkt fixerad vid någon avlägsen tom stol i ett öde Söderstadion. Det är en vecka kvar till ”Kenta” och hans ”Bajen” ska inleda den förväntade snabba återmarschen till högsta serie. Den allsvenska som de sägenomspunna bollbohemerna från söder om Slussen ramlade ur 1988. Efter 19 raka elitsäsonger. I och för sig står ”Kenta” delvis så filosofiskt grubblande eftersom Nöjesguiden bett honom göra det. Men samtidigt finns det ju alla skäl för honom att samla sig till några moment av eftertanke.
Inför denna säsong, om man talar fotbollsvokabulär en typisk ”ödessäsong” för Hammarbys fotbollselva, har Kenneth Ohlsson, 40 år, återvänt till den klubb i vilken han under nära två decennier agerade förste bollgeni och speldirigent. Men nu är han tränaren som ska utföra det nästan krävda underverket. Det är han som ska se till att klubben inte hamnar i den situation som andra forna storklubbar fått dväljas i; att bli för länge eller för evigt andra rang.
Det öde som tidigare har drabbat Helsingborg, Degerfors, Kalmar, Landskrona och under många år GAIS, Djurgården och Örebro. Det är han som ska göra harvandet på norrländska potatisåkrar i ”Division ett” till en ettårig vända. Han har frivilligt satt sig i den situationen när Hammarby just avverkat ett av mörkaste åren i föreningens snart 100-åriga historia. Först kom alltså degraderingen från allsvenskan. Sedan kom de föga överraskande spelarförlusterna: Landsmässige målvakten Lasse Eriksson gick till Norrköping och jättelöftet Jean-Paul Vonderburg köptes för ett sjusiffrigt belopp till svenska mästarna Malmö. Lägg till detta att de på senare år ständigt skadade stjärnorna Ulf Eriksson och ”Putte” Ramberg är fortsatt frånvarande och att stjärnskottet Hasse Eskilsson mitt i fjolårssäsongen stack till Portugal.
Så bröt den interna ”stormen ut”. Ledare hötte via media nävarna mot varandra i oenighet över hur klubbens affärer skulle skötas. Följt av diverse personalomsättning och rättarting. Lägg därtill att klubbens arena, smått ärevördiga Söderstadion, snart ska byggas om – det talas om Farsta och Kärrtorp som spelplatser för ”Bajen” om man är kvar i ”ettan” även nästa säsong 1990! (Vid allsvensk comeback blir det Råsunda). Att klubbhuset snart slukas av Globens svällande buk, att ”Bajen”-anhängarnas favoritsylta, Kvarnen, i höstas dukade under och att baren dit man flyttade, Pelikan, kanske snart gör detsamma. Då är vi framme vid en första sanning: Ljuspunkterna kan våren 1989 nästintill summeras med namnet Kenneth ”Kenta” Ohlsson!
Så det är nog rätt passande med de där påfordrande djupt nedkörda kardorna… för det är ju så att ”Bajen” bara ska vara i allsvenskan. Oavsett var man har sina idrottsliga hjärtan tickar alltid ett för dessa eviga fotbollskonstnärer.
Djurgården och AIK är idrott. Hammarby är en livshållning. En filosofi. Mitt i en allt slukande elitanstormning. Det är det som fascinerar. Och därför frustrerar när sanningen går upp att det kanske inte längre är ”tidsenligt” med tunnlar, klacksparkar och några burkar Pripps blå vid Mariatorget efter matchen.
- Nyligen blev jag uppringd av en folklivsforskare. Han höll på att skriva en modern historisk skildring av livet söder. Där tyckte han att fotbollsklubben hade en självklar del. Som sammanhållande länk, som gemensamt paraply för en grupp människor, berättar Märt Metslov, sedan en tid fotbollssektionens förste heltidsanställde klubbdirektör.
Metslov är ett första bevis på att påståendet ovan, om bristen på ljuspunkter, är aningen överdrivet. I den tidning som supporterklubben ”Bajen Fans” ger ut (inom parantes landets roligaste och mest läsvärda klubbtidning, även om man som undertecknad har det stora fotbollshjärtat långt från ”Bajen”!) kallas den före detta generalsekreteraren i svenska bilsportförbundet för ”ett av klubbens bästa nyförvärv någonsin”.
- Det vill jag inte kommentera, skrattar Metslov; men klart var att en modern klubb inte längre kunde sköta saker som sponsorkontakter, resebokningar och utlandsförhandlingar på ideell basis, fortsätter han ständigt avbruten av en klubbtelefon som undrar om matchtider, lagbilder, telefonnummer till gamla hjältar, var ”Nacka” Skoglund är begravd och allt annat mellan den gröna jorden och den vita himlen.
Metslovs intåg sätter fingret på en av baksidorna av den på pappret hedervärda filosofi som hittills styrt klubben: Att idrott är en massrörelse, som leds av engagerade idealistiska ledare med rötter i samma mylla som den övriga klubben. Därför har Hammarby IF sina 15 sektioner (inklusive rodd, bowling, orientering och squash) som en doktrin som säger att alla är åtminstone i stort sett lika värda. Det har förstås inneburit att inkomsterna från goda fotbollsår har fått stödja sektioner som behövt pengar. Vilket gjort att ekonomin varit ständigt dålig. Ibland till och med usel.
Inte heller idag står man inför några stora revideringar av den idén. Det man ska göra är snarare sköta den potentiella mjölkkon fotbollen på ett proffsigare sätt. Vilket bland annat innebär att man i april 1989 tagit fram klubbens första prospekt att ge till tänkbara sponsorer. Detta halvdussinet år efter att klubbar som Djurgården och AIK började fungera som affärsdrivande aktiebolag.
TRÅDBUSSAR, EDVARD PERSSON OCH KAFFEKUPONGER
- Tyvärr finns det fortfarande ledar i Hammarby som lever i en tid av trådbussar, Edvard Persson och Kaffekuponger, ironiserar ordföranden i ”Bajen Fans”, Stefan Magnusson och tillägger att klubben ”ligger utvecklingsmässigt på 70-talsnivå.”
Intern kritik av det här slaget är standard i klubbar i motvind. Det värsta är att Magnusson säkerligen tillhör de kritiker som ligger nära sanningen.
Ibland är det mycket långt från Stadion vid Lidingövägen till Söderstadion vid Gullmarsplan. Men medge att avståndet i detta fall är befriande charmigt till sin karaktär? På den punkten håller säkert även Stefan Magnusson med till hundra procent. Men om vi för ett ögonblick lämnar ”Bajens” eventuella behov av ideologisk uppdatering och koncentrerar oss på den akuta och omedelbart förestående frågan: Hur ska det då gå 1989?
Ska det bli ett snabbt återtåg till societeten eller ska det gå som för andra rostiga storheter?
Först ”Kenta” Ohlsson:
- Alla vet ju vilken image Hammarby har: Gärna en tunnel, hellre en klackspark än en bredsida. Då kanske folk tror att ”nu är ”Kenta” äntligen tillbaka, nu är det bara att dra upp korkarna till champagneliret.” Men tyvärr har utvecklingen passerat det stadiet. Man har mindre tid på sig att göra snygga grejer, nu är det en annan typ av fotbollsspelare som gäller.
Men han anar hur fy-ropen formas vid Vita Bergen och Björns Trädgård och skyndar sig att tillägga: - Å andra sidan är hoppet det sista som överger människan!
”En annan typ av spelare” fruktar många innebär de rejäla, kompetenta, men ack så träiga spelartyper som alltmer befolkar de övriga huvudstadslagen. Men det kanske är för tidigt att måla järnkaminer på väggen. För bland årets nyförvärv finns en annan ”MR Bajen”, ”Kentas” lärjunge, den från IFK Göteborg återvändande Michael Andersson. En lirare som är fullt examinerad i alla de konster som gjort Söderstadion till en svensk miniupplaga av Maracanastadion i Rio.
Om allt går som det ska har man också snart en nykomling i form av Kimo Tarkio. En finsk landslagsman som ryktas klara av betydligt mer än tre tillslag på en seniorboll (”Kan bli en sebsation”, säger Märt Metslov). Och därtill hoppet att åtminstone någon av de tre skadade spelarna Ulf Eriksson, Putte Ramberg och Tomas Turesson ska kunna komma tillbaka.
Något som tycks ena alla involverade är att man ser säsongen med lågmält optimistiska ögon, medvetna om att lag som Vasalund och Eskilstuna satsar hårt på att ta steget uppåt:
I KIRUNA OCH LULEÅ TALAR MAN REDAN OM ”ÅRETS MATCH”
- Det är aldrig trevligt om man är för kaxig, det är inte södermentalitet att skryta. Och man måste förstå att alla vill slå ”Bajen”. Ledare i Kiruna och Luleå talar redan om ”årets match” när vi kommer på besök, sammanfattar Metslov och slår ut med armarna i en gest som är till lika delar uppgiven som kraftfull.
- Målsättningen är att vara Sveriges bästa lag, men det får inte ske till varje pris, tillägger han sedan varefter han återigen får bryta för att med ständigt glödande entusiasm svara på någon telefonfråga.
Den interna strid som tycktes infektera vintern kring Söderstadion verkar nu ha lagt sig. Ingemar Mattson, socialdemokratisk politiker i Danderyd, har gjutit olja på vågorna som ny ordförande. Något som kan behövas i en klubb vars huvudstyrelse har en ordförande (Nyman) som gärna, likt idrottshövdingar som Eric Persson (Malmö FF) och Stig Svensson (Öster), tar beslut på egen hand utan att agera alltför modernt demokratiskt.
Apropå Mattson så var han i början av 60-talet först aktiv och sedan ledare i gästrikeklubben Åshammar. En liten förening som en sommar dansade i den dåvarande tvåan. Men man vann två hemmamtacher på Alsjövallen. Den ena – rätt gissat – mot Hammarby.
- Killen som gjorde segermålet fick ett speciellt certifikat där det stod att han gjort mål mot Hamnmarby, minns Mattson i klubbtidningen ”Hammarbyiten”.
I division ett norra kommer det spelåret 1989 att finnas många bildliga certfikatjägare 1989! Så ”Kenta” Ohlsson har sina i dubbel mening randiga själ att fundera en stund. Om sex månader ska han dra upp händerna för att jubla. Eller så ska han knyta nävarna än hårdare i fickorna inför 1990 i Kärrtorp eller Farsta."
Med en titt bakåt i backspegeln ser vi att en hel del har förändrats sedan den här artikeln författades 1989. Vi har hunnit uppleva ett underbart SM-guld, varit några få timmar från att gå i konkurs, vi har ombildats till ett aktiebolag. Diverse styrelseledamöter, ordföranden och VD:ar har avlöst varandra. Göran Paulsson har tagit hand om ledningen för vår anrika klubb, Paulsson som till en inte ringa del på egen hand, svarade för succévärvningen av Peter Markstedt, Philip Anschutz har köpt upp stora delar av klubben men sedan ändå inte visat sig vara intresserad av att gå in och stödja vår klubb ekonomiskt. Åtminstone inte när det kniper! Slutligen har en viss Micke Andersson skapat total oreda i en redan instabil och krisartad klubb med ett ekonomiskt minusresultat.
Jag tror att vi ibland lurar oss själva när vi tror att allt var bättre alldeles nyss. Bevisligen är det inte så! Vi har alltid kraftsamlat när vi suttit fast i skiten och slutligen lyckats reda ut ekonomiska bistra tider, idrottsliga motgångar och interna utrensningar i styrelsen. Vi får inte glömma bort vår historia när vi nu 2010 på nytt befinner oss på randen till konkurs. Men om alla verkligen hjälps åt och drar sitt strå till stacken ska vi kunna klara av att vända den här skutan även denna gång. Jag kommer att stödja Hammarby representationslag på Söderstadion så länge jag lever (vilket jag hoppas blir länge), jag bidrar vidare med frivilliga ekonomiska belopp. Jag hoppas att du också gör det…
P.S. Till de sopprötter som står och skriker okvädningsord till våra egna spelare säger jag: Stå upp som en riktig man… Eller snarare, stå upp som en riktig bajare! D.S.
Nu ser jag framåt igen, positiv på gränsen till blåögd
Veckan som nyss har passerat revy var inte direkt en gläjdespridare sett med Hammarbyögon. Med bittra förluster för både A-laget liksom för Hammarby TFF var det för att tala klarspråk: En rent bedrövlig vecka. Men det finns ändå saker i livet som är viktigare än fotboll. Efter vår bedrövliga förlustmatch mot Öster i torsdags fick jag åka ambulans in till Södersjukhuset med hjärtbesvar, nej det här är inget skämt! Cirka två timmar efter matchen, jag minns inte exakt, fick jag akuta hjärtproblem och ringde 112 varpå ambulansen kom hem till min bostad för att köra in mig till akuten. Så här efteråt är jag oändligt tacksam och glad för att vi har en så pass bra sjukvård i det här landet som vi faktiskt har. Många klagar på den svenska sjukvården men jag har enbart lovord att säga om ambulanspersonalen och akutsjukvårdarna på Södersjukhuset som var helt fantastiska.
Det finns en del som hävdar att svåra traumatiska upplevelser kan pressa fram ett stressat hjärta som i värsta fall i förlängningen kan leda fram till hjärtinfarkt. Nu är jag bara 40 år så jag trodde verkligen inte att det här skulle kunna hända mig. Men jag hade uppenbarligen fel.
När man betraktar livet i perspektivet liv och död är fotboll och sport inte ändå på blodigt allvar. Det handlar trots allt inte om liv och död. Det finns andra värden här i livet som är värdefullare än fotboll. Man kan behöva lite distans i bland för att inte gräva ned sig efter en förlustmatch eller mer ihållande motgångar, även om det handlar om Bajen. Jag lever och är oändligt tacksam för det. Däremot gör Bajen mig fortfarande beklämd och dyster till sinnet. Men jag är alltid optimist och tror faktiskt att vi har passerat det absoluta lågvattenmärket nu. Nu tror jag att det vänder!
Vad finns det då som tyder på att det vänder mot Jönköping i nästa vecka? Synes det alls några positiva ljusglimtar i den mörka tunnel som vårt lag för närvarande befinner sig i? Njäää, kanske inte. Men jag tror att våra killar nu tar sig samman och går in med en helt annan inställning på bortaplan. I Jönköping behöver våra killar inte frukta den egna publiken. De behöver inte vara rädda för göra bort sig och få höra glåpord ropat efter sig så fort de missar en passning eller slår bort bollen. Jag förutsätter därför att inställningen mot Jönköping kommer att vara en helt annan än i de senaste matcherna. Under alla omständigheter tror jag på Bajen. Kalla mig gärna överoptimistisk på gränsen till blåögd, men Bajen har en själ som innebär att vi alltid, alltid kommer igen.
Eller som Roffe Wikström uttrycker det i sin underbara hyllningslåt till vår älskade klubb, "Är det därför jag älskar dig så", där han sjunger:
"Men det kan hända mirakel när det ser som mörkast ut. Du är som en gammal fighter som vägrar räknas ut. Är det därför min kärlek ej tar slut, är det därför jag älskar dig så."
I dag söndag den 16 maj möter Hammarby TFF (HTFF) Vasalund. Hammarby TFF har som nykomlingar i Divisions 1 Norra inlett säsongen på ett underbart sätt och gör mål i parti och minut. Om HTFF fortsätter så här är dom snart på väg upp i Superettan.
I kväll klockan 17.00 lirar alltså HTFF mot Vasalund. En på förhand mycket svår match då Vasalund förra året lirade i Superettan. Självklart stöder varje sann Hammarbyare även Hammarby TFF.
Det kostar endast 80 riksdaler men matchen har fritt inträde för dig med säsongskort samt för ungdomar under 16 år som kommer i sällskap med en förälder, eller kanske två.
Degradering och en osannolik 6-0 seger: Miraklet i Karlstad hösten 1989 - Del 3
Under större delen av 1980-talet var Hammarby ett storlag i Allsvenskan med flera spelare i landslaget. Framträdande spelare som dominerade i Allsvenskan under den här tiden var Mikael ”Micke” Andersson, Ulf ”Uffe” Ericson, Sten-Ove ”Putte” Ramberg och Mats ”Matte” Werner. 1982 var det snubblande nära att våra killar tagit hem SM-guldet till Söder. Men en ribbträff i matchens inledning av Micke Andersson mot IFK Göteborg satte definitivt stopp för våra guldrömmar den gången. Och även om Hammarby gjorde några ytterligare bra säsonger efter 1982 med bland annat spel i Uefa Cupen och seger mot dåtidens tyska storlag FC Köln så hade vägen mot förnedring och bistra ekonomiska tider inletts.
Efter SM-finalen 1982 missade jag i princip inga hemmamatcher och var fantastiskt stolt bajare och följda slaviskt Hammarby i Allsvenskan, Svenska Cupen, Hallsvenskan och åkte på många bortamatcher, som på den här tiden anordnades av Bajen Fans via en kille som hette Sören och ägde en sliten gammal SL-buss från 1970-talet. Jag minns att det alltid luktade diesel och olja i den här bussen och en gång på väg till Strängnäs och match mot AIK i SM-finalen av Hallsvenskan kokade motorn. Och det var på håret att vi inte hade hunnit fram i tid men det löste sig genom schyssta medtrafikanter som kallade på hjälp. En fördel med Sören var att han bodde i Tyresö och jag hade en polare som via sin morsa kände Sören och därför var det alltid lika bekvämt att bli upphämtad i Tyresö centrum innan bortamatcherna. Bussresorna avgick på den här tiden från Götgatan och Björns trädgård.
Vid 15 års ålder var jag redan en rutinerad klackmedlem och tackvare Sören hade jag åkt på cirka 10 bortaresor. Under mina tidiga tonår var Bajen som sagt vad fruktansvärt bra och det var lätt att älska Hammarby, Söderstadion och atmosfären runt matcherna. Farsan uppmuntrade mitt intensiva fotbollsintresse och kärleken till Bajen. Därför kändes det tungt när vi åkte ur Allsvenskan 1988. Det var ju någonting helt nytt för mig. Bajen kunde ju inte åka ur för vi hade alltid legat i Allsvenskan (trodde jag åtminstone). Därför var det svårt att förlika sig med det faktum att vi efter 19 raka säsonger nu hade åkt ur. Det fanns liksom inte på min karta att det kunde inträffa. Nu så här många efteråt förstår jag att det var oundvikligt att vi skulle åka ur. Varningssignalerna hade funnits där länge med brist på riktiga målgörare och med en ung Hasse Eskilsson som märkligt nog försvann i väg till proffslivet. För i Bajen hade han inte frälst oss på Söderstadion.
Våra anfallare 1988 utöver Hasse Eskilsson var Tomas Turesson, Tomas ”Ludde” Lundin annars fanns det i stort sett ingenting framåt av värde. Det visar också våra 19 mål på 22 matcher med all önskvärd tydlighet.
Hammarby var tillbaka i en serie utanför Allsvenskan för första gången sedan 1970. Det kändes tungt, mycket tungt att inse att vi hade hamnat i den här svackan. Allt på grund av en misskött klubb och med en generalusel ekonomi i brant utförsbacke. Jag minns att jag i den sista hemmamatchen i Allsvenskan hösten 1988 lade en hundring i en gul hink, det var fritt inträde på Söderstadion. Naturligtvis förlorade vi den matchen också. Det blev 3-1 till Västra Frölunda. Förnedringen var därmed total! Om jag minns rätt fällde jag en tår av vemod i ett sorts avsked till storhetstiden under 1980-talet.
Under vintern hade jag samlat kraft genom att gå på hockeylagets hemmafighter på Hovet. Hans-Göran Elo, som var min gamla målvakthjälte, hade kommit tillbaka från Djurgården, och Tony Skopac och Stefan ”Myran” Gustavsson var två giftiga målgörare. Det gick hyfsat bra för Bajen i hockeyn, åtminstone i grundserien. I hockeyallsvenskan tog det roliga slut.
Efter nyår hade den värsta besvikelsen över att vi hade åkt ur Allsvenskan lagt sig. Jag började på nytt känna suget efter fotbollen och hoppet om en bra fotbollssäsong infann sig. Drömmen om en snabb reträtt till Allsvenskan var en högst levande realitet tyckte jag. Ny tränare för säsongen var legenden och gamle spelaren Kenta Ohlsson. Och även om Nackas minne i februari blev en sportslig flopp i den nybyggda ballongen ”Globen” (vi åkte ur turneringen och missade seminfinalen efter att AIK hade kvitterat till 1-1 alldeles i slutet av matchen), och jag blev jag gripen för fylla, så trodde jag någonstans ändå på vårt lag. Samtidigt minns jag att jag var lite kluven och tänkte: ”Jaha, puff puff… blårök!” och ”Vi är alltså inte bättre än så här?”. Nej, det är klart varför skulle vi annars spela i Division 1 minns jag att jag tänkte.
Men det skulle komma att bli värre. Mycket värre till och med!
DET SVÄNGER OM BAJEN
I genrepet inför Division 1 Norra debuten mötte vi Helsingfors IK ute i Skarpnäck, söder om Gullmarsplan, och Bajen spöade de finska mästarna med klara 4-0 och det såg riktigt bra ut. Jag minns att jag tänkte: ”Shit det här ser ju riktigt bra ut” för vi lirade faktiskt riktigt bra. Nu är det stor skillnad på försäsong och verkligheten i en serie, försäsongen betyder ingenting när det kommer till serielunk. Premiärmatchen i Division 1 Norra lirades på Söderstadion och vi mötte Vasalunds IF. Bajen lirade bra och borde ha vunnit den matchen men den slutade 0-0. Nu hade jag på allvar börjat förlika mig vid tanken på att Bajen lirade i Division 1. Nästa match mötte vi IFK Eskilstuna på bortplan och jag och några polare åkte med Bajen Fans som arrangerade bussresan till Eskilstuna. Även i den här matchen såg det riktigt bra ut, åtminstone till en början. Bajen ledde med klara 2-0 när våra killar plötsligt slutade spela och helt onödigt bjöd in Eskilstuna i matchen. Plötsligt stod det 2-2 på resultattavlan och matchen var slut. Jag minns att jag började fundera över om det var en ren tillfällighet eller om Bajen faktiskt var så här dåliga? Jag beslutade mig det första alternativet; att vi bara gjorde en dålig match och att vi i själva verket var mycket bättre än så här.
I matchen efter Eskilstuna mötte vi Väsby på Söderstadion och Bajen vann med 2-0 och ordningen var återställd. Det var i varje fall vad vi trodde! Men efter några lätta segrar började spelet plötsligt se krampaktigt ut. De rutinerade spelarna i laget tog inte sitt ansvar och inom loppet av cirka två månader förlorade vi samtliga matcher. Det blev till slut fem raka förluster under sommaren. Jag upplevde samtliga matcher på plats däribland i Gävle, Örebro och Västerås. Vi sladdade nu betänkligt i tabellen och jag började inse att vi nog skulle bli kvar i Division 1 även 1990. Kenta Ohlsson hade enorma problem att få laget att spela samstämmigt. Det var obalans på mitten och framåt såg det uddlöst ut. Trots att vi var riktigt dåliga under sommaren 1989 var det trots allt en av mina allra roligaste somrar i livet. Vi var en liten grupp Bajare på ett par hundra man, ett sammansvetsat gäng som reste på samtliga matcher tillsammans. Vi krökade friskt och hade skitkul trots det bedrövliga spel som vi tvingades beskåda. Vi ansåg att Bajen alltid är bäst i alla lägen, och ramsan: ”Skit i tabellen Bajen är bäst ändå!” föddes den här sommaren.
I slutet av sommaren vände det plötsligt efter att Kenta tvingats stuva om i laget på grund av skador på de äldre spelarna. Han tvingades sätta in yngre förmågor och helt plötsligt stämde allt. Vi började vinna matcher igen men glappet upp till toppen upplevdes nu vara för stort. Mina tankar var hela tiden inställda på att det inte blir Allsvenskan 1990. Jag hade så sakta börjat förlika mig vid den tanken när segrarna började staplas ovanpå varandra. Och inför den näst sista omgången hemma på Söderstadion mot Luleå IF/IFK var vi i kapp topplagen Vasalund och Kiruna FF. Även om Vasalund visserligen hade fler poäng än oss. Men efter ännu en skön hemmaseger mot Luleå IF/IFK med 3-1 infann sig plötsligt möjligheten till att kunna ta hem Division 1 Norra genom seger över Karlstad i den sista omgången.
Nu förutsatte det visserligen samtidigt att Vasalund, som ledde serien med endast 1 poäng tillgodo på oss, inte fick vinna sin sista match borta mot Luleå. Ett annat alternativ var att Bajen kunde vinna serien och gå upp i Allsvenskan genom att vi gjorde minst 6 mål framåt utan att släppa in något bakåt, samtidigt som Vasalund endast fick ta en poäng. Med andra ord var det upplagt för en riktig rysare. Det var extrema förutsättningar men fullt tänkbara scenarier för Bajen för att kunna ta sig till Allsvenskan.
Min bästa polare i klacken var något kluven till att åka till Karlstad. Han var negativ och trodde inte alls på möjligheten att vi skulle kunna ta oss till Allsvenskan. Inte ens genom seger över Karlstad. Det krävde ju trots allt sex mål och hur ofta gör man det i fotboll? Min polare ansåg att Vasalund hade avgörandet i egna händer och inte skulle tappa några poäng borta mot Luleå. Jag var av en helt annan åsikt och menade att allt är möjligt när det handlar om Bajen. Till slut lyckades jag med bara några dagar kvar till matchen mot Karlstad övertyga honom om att vi absolut måste åka till Karlstad för att inte missa möjligheten att på plats uppleva det historiska ögonblicket när vi skulle ta oss tillbak till Allsvenskan. Så blev det också!
SÖNDAGEN DEN 22 OKTOBER 1989
På bussen på väg till Karlstad minns jag att det var en aningen tryckt stämning. Det var ovanligt. Det var inte riktigt samma peppning i bussen som det hade varit på tidigare bortaresor. Det var spända miner lite här och var för alla visste ju vad den här matchen innebar. Seger med minst 6 mål och vi skulle kunna vara tillbaka i Allsvenskan. Allt hängde visserligen samtidigt på resultatet uppe i Luleå. Men det var ingenting som vi tänkte på speciellt. Hammarbys A-lag och vi supportrar skulle fokusera på vår match sedan fick vi se hur långt det räckte.
Inför bortaresan hade jag inhandlat en champagne av modellen större. Väl framme i Karlstad fick jag av förståeliga skäl inte komma in med den på matchen, utan vakterna tog den av mig med löfte om att jag skulle få tillbaka den efter matchen. Nu fick jag inte det (men det är en helt annan historia.) Jävla bönder!
Drygt 1000 bajare hade tagit sig till Karlstad denna underbara söndagseftermiddag. Vädret var bittert, kallt och molnen hängda tunga över Karlstad IP/Tingvalla. Hammarby inledde riktigt bra och radade upp chanser på chanser. Vår finska stjärna Kimo Tarkio hängde matchens första balja i den 7:e minuten och vi var tillfälligt uppe på samma poäng som Vasalund. Men vi hade fortfarande fem mål kvar att ta in på Vasalund. Hammarby fortsatte att rada upp chanser men brände i princip allt i den första halvleken. Först i matchens 38:e minut var det dags att näta igen! Thomas ”Tucken” Lundin hänger in 2:an. 2-0 till Bajen!!! Fortfarande inget mål uppe i Luleå och Vasalund hade dessutom bränt en straff. LULEÅ, LULEÅ, KROSSA VASALUND vrålade klacken! Vi var fyra mål ifrån avancemang till Allsvenskan när det var halvtidsvila.
Bajen måste alltså göra fyra mål i den andra halvleken för att kunna gå upp i Allsvenskan. Jag tror aldrig att jag har varit så nervös i hela mitt liv (det skall möjligtvis vara när jag gifte mig.) I andra halvleken trummar Bajen på ordentligt och gjorde 3-0 i matchens 58:e minut. Men sedan tog det stopp ett bra tag. Med tre minuter kvar av matchen gjorde ”Tucken” 4-0!!!! Det kändes visserligen skönt men då hade jag har börjat misströsta och trodde inte att vi skulle göra två mål ytterligare med så lite tid kvar. Nu lämnade jag läktaren och började sakta gå mot bussen. Busschauffören öppnade dörrarna och släppte in mig. Han sitter och lyssnar på sportradion och jag slår mig ned i bussen och drar jackan över mitt huvud och känner att livet med Bajen ibland kan vara ett rent helvete! Fy fan!!! Tänker jag... Inte ett år till i den här jävla skitserien! På radion hör jag hur Vasalund gratuleras till avancemanget till Allsvenskan. Men just i det ögonblicket hör jag också världens vrål inifrån arenan samtidigt som reportern på radiosporten säger: ”Det har hänt någonting i Karlstad vi går över till Karlstad”. Jag vaknar till, kastar mig upp och springer tillbaka in på läktaren och ser då att matchuret står på 90 minuter och siffrorna visar 5-0 till Bajen! Snälla finns det någon Gud där uppe så ger du oss ett mål till nu när vi är så nära.
Plötsligt ser jag hur domaren håller upp ett finger i luften och visar att det endast återstår en (1!) minut kvar av tilläggstiden. Kom igen nu Bajen!!!! Snälla, bara ett mål till!!!
Och så i matchens absolut sista anfall får vi en dubbelhörna och genom en genialisk passning av Micke Andersson letar sig bollen fram slutligen till Niklas Jönsson som ensam med målvakten skjuter bollen över målvaktens högerben och innanför den bortre stolpen. 6-0!!!! Det är sant, vi gjorde det omöjliga!!! Med endast 12 sekunder kvar av matchen gör Niklas Jönsson mål. Ett mål som innebär att Bajen är tillbaka i Allsvenskan. Planen stormas nu av toknöjda bajare de väller in på planen i tusental med risk för att domaren mycket väl skulle kunna avbryta matchen. I en liten hög på Karlstads planhalva ligger samtliga våra spelare när supportrarna börjar kasta sig ovanpå dem. Det ser riktigt otäckt ut för ett tag, samtliga ledare i Hammarby vädjar till publiken att snabbt ta sig upp på läktaren igen för att matchen inte ska avbrytas. Alla springer snabbt upp på läktaren igen och jag står där nöjd med ett barnsligt leende över mina läppar och tänker att livet som bajare ändå kan vara rätt härligt ibland.
DIVISION 1 NORRA 1989
I och med del 3 i serien om "Miraklet i Karlstad hösten 1989" avslutas härmed min lilla följetong om vårt mest klassiska återtåg till Allsvenskan i modern tid. Miraklet i Karlstad blev framröstat av er kära bloggbesökare och underbara Bajensjälar. Jag tror att det en dag kommer att vända igen. Vi kommer alltid tillbaka! Vi har lyckats ta oss tillbaka förr så varför skulle vi inte göra det den här gången också?
Vårt ansvar är att stötta Hammarby, No Matter What!!!
De två förlustmatcherna, först mot Brage, och häromdagen mot Öster, är pinsamma förluster som bägge två har slutat 0-1, 0-1 och visat att våra spelare lider av svår mental blockering hemma på Söderstadion. Möjligtvis kan det vara en följd av det dystra fjolåret. Hur som helst kan vi konstatera att våra killar just nu springer omkring på Söderstadion och ser livrädda ut. De känns som att våra killar går omkring och tänker: ”Hjälp en boll, den måste bort, fort, fort!” På något märkligt vis tycks det som att våra spelare resonerar i förlusttankar redan innan matchen ens har hunnit börja.
”Tänk om vi förlorar igen, jag kanske gör bort mig igen inför vår hemmapublik, igen… Nej, det får bara inte ske, nej bort med bollen, jag vill inte ha den…”.Det här är naturligtvis ett fejkat citat men det skulle lika gärna ha kunnat varit en reell tanke hos en eller flera av våra killar under matchen mot Öster. För alla som har betraktat våra två senaste matcher på Söderstadion är det uppenbart att någonting är allvarligt fel med Hammarby just nu. Okej, vi har en skadelista som skulle kunna få vilken 10 årings önskelista inför Julafton som helst att framstå som ynklig. Men trots skador på flera av våra nyckelspelare i truppen hävdar jag att det inte ensamt kan förklara att vårt spel just nu känns och ser så krampaktigt, ångestladdat och hispigt ut.
Det finns tre huvudorsaker till att våra killar just nu kraftigt underpresterar. Alldeles bortsett från det här med vår massiva skadelista ser jag tre tunga bitar som var och en tveklöst påverkar vårt lag på ett negativt sätt.
EKONOMIN
Det är ingen hemlighet att den här säsongen i grund och botten handlar om ekonomisk överlevnad. I drygt åtta månader har olika räddningsprojekt dragits igång av enskilda initiativtagare och grupper för att få in pengar till klubben. Olika räddningsgrupper har lagt ned oändligt mycket tid och energi på att försöka dra in stålar på olika sätt. Många klubbar i Sverige, både inom fotbollen men även inom ishockeyn, och andra sporter (ja handbollen inte minst är ett annat exempel), blöder kraftfullt ekonomiskt. Därav blir det nödvändigt att trupperna bantas. Klubbledningar ser sig tvingade att sälja av sina störtsa stjärnor för att överleva. Det här påverkar naturligtvis kvaliteten på såväl de spelare som blir kvar liksom spelet i sig.
I årets Hammarby har vi bara en anfallare värt namnet: Linus Hallenius! När han inte levererar och är småskadad tappar vi allt vad offensivt spel heter. När våra övriga anfallare utöver Linus inte fungerar tillfredställande blir spelet naturligtvis lidande. I år har skillnanden jämfört med det målsnåla fjolåret varit Linus. Linus har dominerat spelet längst fram och varit fantastisk när det gäller att pytsa. Därför var det i torsdags uppenbart att Linus led av problemet med baksidan av låret och spelade vad jag förmodar småskadad. Vad hade vi då för alternativ till Linus? Tobias Holmqvist. Jo, visst! Jag var som sagt vad inne på anfallare värt namnet. Okej! När Valentino ”Valle” Pidré kom in i andra halvlek såg det lite bättre ut, men inte mycket.
För de s.k. ”supportrar” som står och skriker sig hesa med ett dåligt maskerat hat mot våra spelare kan det vara läge att komma in i matchen. Hallå, vi har inga PENGAR!!! Vad ska vi göra? Börja trolla med knäna? Det finns iinte pengar för att kunna köpa in en eller ett par ytterligare klasspelare jämte Linus. Vi får stilla acceptera att det ser ut så här i år! Det krävs trots allt ett gäng sköna tusenlappar för att vi skall kunna knyta till oss ytterligare klasslirare. Nej, vi får snällt plocka spelare från de egna leden underifrån. Men för att få loss lite pengar, om vi nu trots allt skulle leta efter spelare utanför de egna leden, så har jag ett hett tips när det gäller att få fram några kronor till nyförvärv under sommaren: Pengar till spelarköp kan komma in om vi säljer en överbetald spelare i laget. Jag behöver väl knappast precisera hans namn ni vet alla vem jag syftar på här. Med den killen såld skulle vi definitivt kunna fylla upp med ytterligare en bra spelare bredvid Linus.
TRÄNAREN
När Michael ”Borken” Borgqvist presenterades som ny tränare efter Tony Gustafsson (ja, jag vet Tom Åhlund låg emellan), så högg det till i mitt bröst. En råtta som tränare för Bajen? Nu är det visserligen inte första gången vi har haft en råtta som huvudtränare. Roffe ”Z:a” Zetterlund gjorde ett kanonbra jobb när han tog upp oss från Division 1 året 1997 och vi var sånär på väg att ta SM-guldet året därpå. Det behöver därför inte nödvändigtvis vara fel med en tränare som står upp för en av våra antagonistklubbar. Men det känns alltid lika jobbigt att låta en tränare som öppet håller på en annan stockholmsklubb kontrollera vårt A-lag. "Borken" har en bakgrund som just nu inte gör honom alltför populär i våra led vilket jag har full förståelse för. Och han har sannerligen gjort en hel del märkliga uttalanden inte minst efter matchen mot Öster. Dessutom ligger "Borkens" bristande förståelse för Simon Helgs betydelse i laget honom i fatet. Att han dessutom envisas med Andreas Dahl gör att han börjar bli alltmer ifrågasatt. Det allvarligaste är dock inte de märkliga laguttagningarna, och de minst sagt konstiga uttalandena, nej, det allvarliga är att han inte har lyckats prägla ”sitt” Hammarby. Det syns helt enkelt inte att vi har en ny tränare i år. Och det är allvarligt!
Efter ett antal matcher brukar man normalt sett kunna skönja en viss förändring av spelupplägg och taktik. Men en tydlig spelidé är något som hitintills har lyst med sin totala frånvaro i våra matcher. Är det möjligen brist på kompetens hos "Borken" som framträder här? Jag tror det!
I matchen mot Öster tyckte jag mig ana ett spel som påminde något om guldåret 2001. Det var ”försök” till snabba spelvändningar och långa bollar in i boxen där Linus fanns. Nu gick det kanske inte helt lysande den här gången. Och det kanske var en synvilla, eller en ren tillfällighet, att spelet påminde om 2001? Ja, fast bra mycket sämre då. Eller var det så att ”Borken” på grund av alla skador i truppen tvingades utnyttja det här spelet? Hur som helst kanske nyckeln till ett mer vägvinnande spel ligger just här: Att satsa allting på Linus eftersom han är vår enda anfallare!
SÖDERSTADION
Som supporter kräver vi att varje ”gubbe” gör sitt jobb; tar löpningar, klarar av att hålla i bollen och slår en och annan godkänd passning. Det är VÅRA krav på spelarna. Vad har vi då för krav på oss själva och framför allt: Vad kan våra spelare ställa för krav på OSS supportar? Ja, det minsta våra spelare kan kräva är väl att vi inte skäller ut dem efter noter. Varje spelare är unik med sin egen personlighet och individuella mentala styrka. Och det är naturligtvis helt olika hur spelare hanterar en utskällning från en s.k. ”supporter” på läktaren som kallar honom för ”Din jävla hora”, ”men för fan rör på dig din jävel”,”kom igen nu din jävla sopa” osv. Jag älskar liknelser och låt mig därför plocka fram en här:
Låt oss säga att du upplever stora problem med matematik och att du har kör fast på procenträkning. Hur du än försöker få till det så går det bara inte, det vill sig inte. Du vrider och vänder på det men kommer inte på hur du skall räkna ut procent. Plöstligt kommer din lärare fram till dig och ställer sig bredvid dig. Han sneglar ned på dina tafatta försök i matteboken. Plötsligt börjar läraren fälla nedsättande kommentarer om dig: ”Alltså du är ju helt jävla slut”, ”Vad fan är dina problem…” och ”Kom igen nu din jävla nolla, bättre kan du…” Det säger sig självt att antingen skulle du börja darra av obehag och det skulle bli ännu värre att komma fram till hur man räknar procent. Eller alternativt skulle du ta matteboken och skicka in den i väggen och demonstrativt ställa dig upp lämna klassrummet.
För en människa som har det minsta lilla hum om psykologi och den mänskliga naturen är det uppenbart att det hade varit smartare för läraren att komma med uppmuntrande och stödjande kommentarer som: ”Jag tror på dig, det här fixar du”, ”Kom igen nu, du klarar det här” och ”Jag vet att du fixar det här”. Vi som sitter på läktaren har ett enormt ansvar när det gäller att stötta våra spelare på rätt sätt när de underpresterar. Att skälla ut en spelare gör att han riskerar att komma helt ur balans och rent av blir än mer osäker i sitt uppträdande på plan. Det är definitivt inte att ta sitt ansvar som supporter.
Det är inte värdigt en bajare att spy galla över våra spelare, alldeles oavsett hur spelet ser ut.
Vi stöttar inte våra killar genom att tala om för dem hur jävla värdelösa de är när de underpresterar. Våra spelare är garanterat högst medvetna om detta själva. Det känner själva att de underpresterar och vi hjälper dem inte ur det svarta håll de för tillfället befinner sig i genom att skrika glåpord åt dom. Våra killar riskerar bara att hamna än mer ur balans, vilket var extremt tydligt i den andra halvleken mot Öster. En del spelare började uppträdda tjurigt och började nästintill slåss med motspelarna i slutet av matchen. Det syntes att våra spelare mådde riktigt, riktigt dåligt. Är det på det sättet vi skall stötta våra killar? Att få dem ur balans? Svar: NEJ!!!
Det är vårt förbannande ansvar att alltid ge laget vårt helhjärtade stöd, alldeles oavsett hur spelet ser ut... No Matter What!!! I medgång och motgång skall vi alltid finnas på läktaren för att visa våra killar att vi tror på dem! Det måste vi göra! Om enskilda individer fortsätter att spy galla över våra egna spelare kommer vi garanterat att tappa fler poäng och åka på fler pinsamma förluster på Söderstadion. I matchen mot Öster stod inte publiken upp på ett sätt som man kan förvänta sig på Söderstadion (och då talar jag inte om klacken…)
Det är dags för varje bajare att titta sig själv i spegeln och ställa sig frågan vad han eller hon egentligen vill få ut av sitt supporterskap? Ett tillfälle att få ut sina aggressioner för problem i privatlivet och därigenom svårt egoistiskt visa upp sig inför tusentals människor? Eller vill du ta ditt ansvar som supporter och stötta våra killar i såväl medgång som motgång?
Är du beredd att ta ditt ansvar som supporter och stötta Hammarby… No Matter What?
Hammarby kommer till spel mot Östers IF under torsdagen med följande trupp:
2. David Johansson 5. Robin Wikman 7. Carlos Gaete Moggia 10. Andreas Dahl 13. Isak Dahlin 14. Sebastian Bojassén 15. Petter Furuseth 16. Tobias Holmqvist 17. Linus Hallenius 18. Max Forsberg 19. Vladica Zlojutro 20. Filip Bergman 22. Mauro Saez Jarpa 23. Maic Sema 25. Jesper Blomqvist 26. Simon Helg 27. Valentino Pidré 30. George Moussan 40. Johannes Hopf 2010-05-12 @ 16:35:37 PermalinkAllmäntKommentarer (0)Trackbacks ()
Vi kommer tillbaka!
Efter två raka hemmaförluster, och tre förluster sammanlagt, efter sex matcher i Superettan har tongångarna i våra led börjat glida över till mer negativa tongångar. Samtidigt med de negativa tongångarna har ångesten sakta börjat göra sig påmind igen. Folk frågar sig oroligt: Hallå skall vi bli kvar i den här jävla skitserien även nästa år? Ännu är det lite för tidigt att börja spekulera över detta efter att endast sex matcher har avverkats. Det återstår trots allt många matcher och mycket poäng att spela om. Men vi kan ändå konstatera att det inte ser bra ut just nu. Själv utgick redan från början om att det här skulle bli riktigt svårt.
En fråga: Kommer ni ihåg min matchanalys efter premiärmatchen och den sura bortaförlusten mot Ängelholm? Då handlade det främst om den mentala biten. Nu är den saken fortfarande inte helt okej hos en del killar. Men det som framför allt oroar just nu är alla skador på vår nyckelspelare. Ja, som ni märker finns det ett antal orosmoln som just nu hopar sig över Söder. Är det redan kört? Och har verkligheten hunnit i kapp oss nu? Nej, men vi får nog sansa oss lite och analysera vad våra egentligen problem handlar om.
1. DEN MENTALA INSTÄLLNINGEN (MED ANDRA ORD: KRIGA, KRIGA, KRIGA!)
Inför den här säsongen var det en del som trodde att vi skulle kunna springa hem den här serien som ingenting med ett leende på våra läppar. På förhand inbillade sig många att det fanns enkla matcher i den här serien och vi skulle kunna plocka hem lätta poäng mot sämre motstånd. Men ”Borken” och ”Blomman” var hela tiden inne på att det här blir ett tufft år och att det inte finns några enkla matcher i Superettan. En del valde då att stänga av sina öron och ville inte lyssna. Men faktum kvarstår att det inte finns några enkla matcher, varken mer eller mindre! Samtliga matcher kräver att våra killar gör jobbet från grunden. Tyvärr har det ibland varit lite si och så med den saken; tydligast symboliserat var det i förlustmatchen mot Ängelholm. När allt kommer omkring handlar det här året om en sak: Kriga, kriga, kriga!!!
2. VÅRA SKADADE SPELARE
Här är det otroligt svårt för att inte säga omöjligt att göra någonting åt den här saken i det här skedet. Man kan konstatera att vi har lite oflyt inledningsvis av den här säsongen när det gäller skador. Nu är några betydelsefulla spelare på väg tillbaka, så det ser ut att ljusna lite avseende skadorna i vår trupp. Med tanke på alla skador skan det åtminstone ur det perspektivet nu bara bli bättre.
3. SPÖKET SÖDERSTADION
Det har uppenbart visat sig att Söderstadion och den fantastiska publiken inte helt talar till vår fördel. Hur märkligt det än kan låta verkar det förhålla sig så att en del spelare inte riktigt klarar av att bära favorittrycket på sina axlar. När de flesta spelare borde inspireras av vår fanatiska hemmapublik har det i stället visa sig vara exakt tvärtom. Detta blev uppenbarat under det mörka 2009 men även i år har det synts det en del spelare. Inga namn nämnda, men en del tycks få en mental blockering av trycket på Söderstadion. Låt mig då säga så här: Om vi, gud förbjudet, förlorar mot Öster i morgon, kan det vara läge att testa med lite hokuspokus. Låt våra spelare ta sig till, låt oss säga Uppsala. Och därifrån avgår spelarbussen till Stockholm och väl framme vid Söderstadion får våra killar kliva in i motståndarnas omklädningsrum och byta om. Våra motståndare får låna Bajens omklädningsrum. Det låter helkorkat, ja jag vet men det kan vara värt ett försök. För vid en förlust i morgon får vi inte vänta längre med att vidta åtgärder. Då måste ”Borken” och ”Blomman” agera snabbt annars kan det här ta en ände med förskräckelse.
Jag förmodar att en del delar min uppfattning medan andra naturligtvis inte alls håller med mig ett spår. Men det är så det skall vara; tankar och idéer måste få ventileras och framföras. Hur skall vi annars utvecklas?
PÅ ANDRA SIDAN PLAN: ÖSTERS IF
Seger mot Öster i morgon är det enda som räknas. Om vi mot alla förmodan skulle åka på vår tredje raka hemmaförlust är goda råd dyra. Då inleds en lång och mycket mödosam väg tillbaka. En väg som kan ta betydligt mycket längre tid än ett år. Och kanske, jag säger kanske, blir det så att vi då blir kvar i Superettan nästa säsong, hemska tanke!
Efter en bländande försäsong hade många av oss en förhoppning om att det här kan bli riktigt, riktigt bra (delvis även jag skall villigt erkännas.) Anfallsmässigt såg det bra ut efter ett målfattigt fjolår. Bakåt var jag däremot orolig, även efter genrepet mot IFK Mariehamn på Söderstadion. Det var vår backlinje som jag ville lyfte fram som ett varningens pekfinger. Hur skulle vår defensiv stå sig mot bättre motstånd var min fråga då. Klok av erfarenhet var jag djupt medveten om att det aldrig någonsin är möjligt att dra några större växlar av en stark försäsong. Nu har det visat sig att vi har stora bekymmer i vår defensiv. Den enda matchen där vår defensiv har sett bra ut var i matchen mot Assyriska. Dessvärre ser vi även bleka ut framåt. För vad har vi för udd framåt när Linus Hallenius inte kommer till spel? INGENTING!!!
Som tydligast blev detta i fredags mot Brage. Utan Linus Hallenius på plan hade vi inget anfallsspel. Utan Linus stannar Bajen! Vi befinner oss nu i en verklighet som är bister och kall men det är dags att inse allvaret innan det är försent!
Även om det inte ser alltför helt bra ut är hoppet det sista som överger människan. Och vi bajare är av naturen ett släkte som är envist positiva, på gränsen till något naiva. Men någonstans tror jag ändå på det här laget och kanske, kanske (det kan visserligen vara ett önsketänkande), får ”Borken” och ”Blomman” till sist saker och ting att falla på sina rätta platser. Jag har varit med förr och jag vet att vi kommer tillbaka! Det har vi alltid gjort, och det kommer vi att göra även den här gången, även om det kan ta längre tid än vad vi trodde och hade hoppats på.
Inför matchen mot Öster i morgon dras truppen fortfarande med en hel del skador, men det behöver inte betyda att vi förlorar mot Öster. En hel del spelare är på tillbaka efter sina skador och jag hoppas därför att vi fixar tre pinnar i morgon. Det måste vi bara göra!
Följande startelva vill jag se mot Öster i morgonkväll:
MÅLVAKT
Rami Shaaban har alltjämt problem med sitt ömmande och svullna knä och är inte aktuell för spel. Nu vet jag inte om jag skulle vilja se honom oavsett om han var frisk. Johannes Hopf är jag däremot barnsligt förtjust i. Johannes har gjort det bra hitintills och jag anser inte att han kan lastas för Brages segermål. Därför anser jag att Johannes är det givna valet.
BACKAR
Det är som sagt vad i vår defensiv vi har haft de största problemen i år. Backlinjen har inte direkt imponerat men vi har en skadeförbannelse som vilar över vår backlinje, vilket är direkt förödande på längre sikt. Här måste vi noga fundera över vilka som kan hoppa in som goda alternativ. Kan Filip Bergman gå för fullt kan jag inte se att någon annan spelare skulle kunna göra det bättre som högerinnerback än Filip. Som vänsterinnerback är valet givet: Isak Dahlin! Killen har haft feber, ja visst… So Fucking What? Vad har vi att tillgå? Skall vi testa med Jesper Blomqvist i stället då? Ehhh… kom igen nu! Inte i min startelva i varje fall!
På vänsterkanten i vår defensiv ser jag gärna att vi chansar med Robin Wikman. Killen är på väg tillbaka efter sin skada och saknar matchtempo. Men jag skulle definitivt ha testat med Robin oavsett… åtminstone inledningsvis. Det kan vara värt ett försök att låta Robin spela mot Öster. Östers anfall har hitintills inte direkt sett livsfarligt ut. Så vem skall vi då placera på högerkanten i backlinjen? Vad finns det egentligen för spelare som inte dras med skador och som skulle kunna gå in till höger? Med tanke på våra skadebekymmer ser jag bara ett alternativ här; Mauro Saez Jarpa. Vad har vi annars för alternativ? Jag kan inte se något annat.
MITTFÄLTARE
På mitten har ”Borken” och ”Blomman”, eller som en del föredrar att kalla årets tränarpar: ”BorkBlom”., en del bekymmer. Jag har hela tiden vurmat för Petter Furuseth ute på högerkanten och ser inte vem som skulle kunna ersätta honom där. Som framspelare i vårt offensiva spel är Petter oumbärlig. Petter känns helgjuten på högerkanten. I vårt centrala mittfällt har Andreas Dahl hitintills varit extremt ojämn. Och mot ”Peking” var han inblandad i de fasta situationerna som ledde fram till våra mål. Sedan fick han hjärnskakning och såg väl inte helt övertygande ut mot Brage. Mot Öster vill jag i stället se Vladica Zlojutro i vårt centrala mittfält till vänster.
I morgon vill jag se att Sebastian Bojassén flyttas upp igen på vårt centrala mittfält ute till höger. Bojassén har en mycket stark defensiv i sina bästa stunder och har stundtals imponerat med underbara brytningar. Nu utgår jag visserligen från att valet av ”Bojan” som innerback i förra matchen bara var en nödlösning på grund av våra skadade backspelare. Jag hoppas att han snart kommer tillbaka på vårt mittfält. Simon Helg skall så vitt jag vet vara fri från skadeproblem men fick ändå inte lira från start senast. Alldeles oavsett anledning till att Simon inte fick starta mot Brage måste han ges chansen att spela flera matcher från start. Det är enda vägen att gå om han skall hitta sin form. Därför satsar jag en peng på att Simon spelar från start, och hoppas att ”Borken” har tillräckligt med förstånd för att inse att han ska spela från start.
ANFALLARE
Inför matchen mot Brage var jag inne på att ge Tobias Holmqvist chansen från start. Nu var det inte speciellt roligt att se ”Tobbe” mot Brage. Med eftertyck visade han att vi endast kan förlita oss på Linus Hallenius bredvid Sebastian Castro-Tello. Frågan är då hur vi bör ställa upp vårt anfall i morgon? Skall vi chansa med att ge ”Tobbe” ett förnyat förtroende, eller skall vi testa med att slänga in Linus och hoppas på att hans baksida av låret håller för 90 minuter? Det här känns riktigt svårt. Men jag måste bestämma mig och föredrar hellre ”Tobbe” från start. Linus får börja på bänken och eventuellt komma in i andra halvlek om matchen står och väger eller att vi eventuellt ligger under. Linus är tveklöst vår viktigaste spelare i år och han får inte bli långtidsskadad för då är vi verkligen illa ute. Därför är det klokast att åtminstone inledningsvis låta honom börja på bänken.
I par med ”Tobbe” är det betydligt enklare. Där ska Sebastian Castro-Tello spela. Punkt slut! Det var uppenbart att anfallet inte direkt blev bättre i fredags när Castro-Tello kom in i andra halvlek men det kändes ändå stabilare när Castro-Tello kom in.
En korrigering: Sebastian Castro-Tello kommer inte till spel i morgon mot Öster på grund av magsjuka. I hans ställe föredrar jag att sätta in Valentino Pidré såvida inte Linus Hallenius kan spela 90 minuter.
Här kommer ett öppet erkännande från min sida: Jag lider av läs- och skrivsvårigheter. Å fan, det har vi inte märkt... eller? Jo´ra det vet jag nog att ni har. Jag stavar i bland som en kratta och kastar om bokstäverna lite här och där. Till detta kommer vissa felaktiga meningsbyggnader. Nu har jag visserligen inte gått igenom en utredning för att bena ut huruvida jag eventuellt lider av dyselexi. Jag har med andra ord ingen klassificerad dyselexi men jag har vissa svårigheter när det kommer till det skrivna språket.
Mitt hjärta brinner dock för Bajen och jag väljer att gå ut med det här öppet eftersom det ändå är uppenbart. Bajen är mitt favoritgäng och har varit det allt sedan barnsben, och Bajen är mitt liv, mitt allt! Därför lägger jag ned mycket tid på det här med bloggandet trots mina uppenbara skrivsvårigheter.
Jag hoppas att ni som läser mina texter inte blir alltför störda över att det blir lite stavfel här och där, och i bland även lite märkliga meningsuppbyggnader. Jag ber om ursäkt för detta och hoppas att ni som hittar hit kan ha överseende med det? Jag försöker att åtgärda de grövsta språkfelen när jag hinner med och ser dem.
Veckans Bajen-facit: Skön seger, ett magplask samt ett lag som ingen kan stoppa just nu
Med jämna mellanrum brukar jag sumera veckans händelser ur ett Bajen perspektiv. Och den här söndagmorgonen kan man lugnt konstatera att veckan gav ett antal svar om vårt A-lag med en övertygande seger i tisdags mot Assyriska, och en underkänd insats i fredagens förlustmatch mot Brage. Samtidigt fortsätter Hammarby TFF att övertyga i Division 1 Norra, och under lördagen tag laget sin fjärde raka segern för säsongen. Och leder Divison 1 Norra med 5 poäng till godo på Syrianska Kerburan som har en match mindre spelad.
Låt oss börja med A-laget. HAMMARBYS S.K. "BREDA" TRUPP Hur ofta har vi inte fått höra mantrat "Vi ha en bred trupp där varje spelare konkurerar om en plats i startelvan" under vintern och våren? "Borken" och "Blomman" har hela tiden hävdat att vi har en bred trupp som klarar av skador på nyckelspelare. Inför matchen mot Brage skrev jag att den här matchen skulle bli betydligt svårare än vad många kanske ville tro. Speciellt efter en bra insats i tisdags mot Assyriska trodde nog många att matchen mot Brage skulle bli en fjärt i världsrymden. Inför matchen mot Brage hade jag onda aningar och jag trodde att Brage skulle kunna överraska. Brage har som nykomlingar börjat bra och är just nu inne i ett megaflyt som kan bära dem långt i den här serien. Matchen i fredags var en obehaglig väckarklocka för oss; ett ruggigt uppvakande om att vi faktiskt inte har en lika bred trupp som man tidigare har hävdat. Ett uppenbart bevis för lagets bräcklighet visade sig i matchen mot Brage. Spelarna som fick komma in och spela mot Brage räcker helt enkelt inte till. Nu vet vi det! Hammarby anno 2010 har ett antal spelare som är rikigt bra men när dessa inte har möjlighet att spela fungerar inte vårt spel. Om vi verkligen hade haft en lika bred trupp som det tidigare har hävdats skulle den nuvarande situationen i laget inte innebära att "Blomman" överväger att själv hoppa in och spela. Det här visar med all önksvärd tydlighet att skadorma på¨flera av våra nyckelspelare ställer till stora problem för en relativt tunn trupp.
När det gäller listan över saknade och skadade och/eller avstängda spelare blev Linus Hallenius frånvaro oroväckande kännbart. Avsaknaden av Linus mot Brage och en Sebastian Castro-Tello, som märkligt nog fick börja på bänken, fungerade helt enkelt inte vårt anfallsspel. Ja, vi hade i princip inget anfallsspel alls under den här matchen. Vilket är jäkligt illavarslande inför fortsättningen i Superettan. Avsaknaden av Linus visar dessutom att det här laget har ett par, tre spelare som måste spela för att vi ska kunna vara slagkraftiga. Därför väljer nu att sticka hakan och hävdar att Linus kommer bli skillnaden mellan om vi kan vara ett topplag och gå upp i Allsvenskan redan i år, eller om vi i stället blir ett habilt mittengäng i Superettan. Varken mer eller mindre, det är den bistra verkligheten 2010.
Vem var det som hävdade att vi har en bred trupp?
SÖDERSTADION ÄR EN KLAR FÖRDEL FÖR VÅRA KILLAR ... ...ELLER BORDE VARA
Söderstadion ska normalt vara en klar fördel för våra killar. Spelare NR12 skall bära fram våra spelare till stordåd. Men efter matchen i fredags, och med förra helgens match i färskt minne, så vette fan om man fortfarande kan hävda att det förhåller på det sättet. Va? Jag vill ju gärna tro att vi bidrar till att våra killar lyfter sig, stärker dem och att det påverkar deras insatser i positv bemärkelse. Men även i detta avseende har sanningen hunnit i kapp oss. Våra spelare blir tvärtemot, vad vi vill tro och hoppas, nevösa och känner sig pressade av det frenetiska publikstödet på Söderstadion. Vårt spel påverkas märkligt nog negativt av ett kokande Söderstadion. En lösning på detta dilemma skulle kunna vara att placera våra spelare i spelarbussen, och låta den utgå från Gnesta eller Uppsala för att sedan köra in till Stockholm och Söderstadion. Det här skulle kunna få våra spelare att uppleva känslan av stödet på samma positiva sätt som vore det en bortamatch (fast vi är hemma... ja typ något sådant.) Det här var ett knep vi tog till för några år sedan inför en derbymatch på Råsunda. Det var på den tiden när det talades om derbyspöken. Vi hade otroligt svårt att vinna derbymatcherna i Mordor. Så carför pröva det igen? Bussresor till de egna hemmamatcherna alltså...
HAMMARBY TALANGFOTBOLLSFÖRENING Hammarby TFF har som nykomlimgar i Division 1 Norra visat sig överraskande bra. Laget spelar med ett fantastisk självförtroende och öser in mål och håller dessutom tätt bakåt. I går besegrades invandrarlaget Dalkurd FF från Borlänge och återigen spelade vi fantastiskt bra. Hammarby TFF vann tämligen enkelt med 3-1! Samtliga mål föll i den andra halvleken och påminner lite i det avseendet om A-lagsmatchen mot Assyriska tidigare i veckan. Hammarby TFF har fem raka segerar nu inkluderat den underbara segern över Assyriska i Svenska Cupen. Hammarby TFF är Hammarbys framtid med unga och utveclingsbara spelare som utgör vårens stora glädjekälla för våra sargade grönvita själar. Efter lördagens 3-1 seger mot Dalkurd befäster Hammarby TFF serieledningen i Division 1 Norra. Det här ser ut att bli ett riktigt trevligt år för vårt talanglag.
Hammarby TFF har gjort mycket mål i sin matcher och har ett ruggigt effektivt anfallsspel. Hammarby TFF interna skytteliga ser ut enligt följande:
Christer Gustafsson: 3 mål Fadi Malke: 3 mål Valentino Pidré: 2 mål Erik Figueroa: 1 mål Nicklas Gustafsson: 1 mål Ivan Tedengren: 1 mål
P.S. Mot bakgrund av att Hammarby TFF har startat Division 1 Norra på ett utmärkt sätt anser jag att det börjar bli dags att analysera det tänkbara scenariet som innebär att Hammarby TFF tar steget upp i Superettan samtidigt som vårt A-lag befinner sig där. Mitt förslag som jag tidigare har utvecklat går ut på att vårt A-lag tar över de bästa spelarna från Hammarby TFF, samtidigt som våra sämre spelare i A-truppen får kliva ned till Hammarby TFF. Samtidigt tackar vårt talanglag nej till platsen i Superettan. Är de inte hela idén med vårt talanglag: Att levera spelare till huvudlaget? Så vad är problemet? Jag ser det inte. D.S.
