Nästan ett SM-guld - Miraklet i Karlstad hösten 1989: Del 2
Man brukar säga att den som glömmer bort sin historia är dömd att återuppleva den på nytt. Jag föddes den legendariska hösten 1970 och har av naturliga skäl därför inga minnen från den hösten. I stället kom jag att bevittna min allra första match på Söderstadion tre år senare. Jag minns inte vilka vi lirade mot eller hur matchen slutade men vad jag minns är att jag ägnade mig åt leken - "bestiga Södras läktare" - Jag sprang upp och nedför betongläktaren på Södra och upplevde väl antagligen ”bergsklättring” på Södra som mer upphetsande än det som utspelade sig nere på fotbollsplanen.
1970 spelade Bajen i klassiskt gult och svart och hade spelare som Janne Sjöström, Kenta Ohlsson och Ronnie Hellström som stor fixstjärnor på Söder. Våra tigerränder gjorde att vi laget unikt i svensk fotboll genom en makalös höst. Plötsligt började Hammarbys spel fungera och publik stämde upp i sång och skapade en ny och magisk känsla på Söderstadion. Året 1970 var Bajen nykomlingar i Allsvenskan och inledde på ett bedrövligt sätt. Efter halva säsongen hade Bajen lyckats skrapa ihop ynka 6 poäng. Vad som sedan inträffade har gått till historien som den historiska Bajen-hösten. Under hösten spelade Bajen fantastiskt med 11 raka matcher i rad utan förlust och landade slutligen på en 5:e plats. Därmed hade en grönvit era med 19 raka säsonger i Allsvenskan tagit sin början.
Låt oss kliva framåt i tiden.
Jag växte upp i Tyresö när jag som en dag vid 10 års ålder 1981 kände en märklig dragningskraft till Söderstadion. Föga anar bajarna vad som väntar runt knuten kröken året efter. Under 1981 kommer Stefan Magnusson att bilda Bajen Fans efter att supportrarna på sektion E1 året före varit inblandat i diverse negativa förseelser på läktarna, och ett alltför kraftfullt supande på bussresorna gjort ett resorna hade stoppats.
Före 1981 hade min farsa som jag sagt vad tagit med mig på Söderstadion. Och under andra halvan av 1970-talet fick jag följa med vid ytterligare ett flertal tillfällen på Söderstadion. Men jag kände inte att det som utspelade sig på fotbollsplanen berörde mig nämnvärt. Men våren 1981 när jag var 10 år börjar en märklig känsla bubbla upp inom mig. En inre röst sade åt mig att jag skulle bege mig till Söderstadion. Sagt och gjort! Jag satte mig på buss 802 från Granängsringen i Tyresö. När jag kommer in till stan och Skanstull (vid den tidpunkten stannade bussarna från Tyresö vid Ringvägen) satte jag mig på tricken på väg söderut upp mot Gullmarsplan. Jag minns att jag under den korta färden upp mot Gullmarsplan upplevde en intensiv känsla av spänning och högtidlighet inför matchen mot IFK Norrköping. Den sköna men samtidigt många gånger plågsamma vandringen med Bajen kom att inleddas för mig tisdagen den 25 maj.
Jag hade inte råd att köpa den lite dyrare klackbiljetten till sektion E1:a (nuvarande sektion K1), så jag valde att gå in på den betydligt billigare västra läktaren. Om sanningen skall fram vågade jag kanske inte heller ställa mig i klacken vid den här tidpunkten. Jag minns inte hur matchen mot "Peking" slutade däremot minns jag känslan av Söderstadion som mycket konkret och trolsk. Den första känslan av Söderstadion på allvar gjorde att jag vid ett ett antal tillfällen ytterligare året 1981 såg fler hemmamatcher. Jag minns att jag hade en viss vördnad och respekt inför E1:an och vår klack. Samtidigt hade jag också en skräckblandad förtjusning, vilket gjorde att jag under större delen av 1981 inte riktigt vågade närma mig E1:an. I stället satt jag under sommaren på Västra och njöt på avstånd av det oerhörda draget i klacken. Jag minns det hos mig hela tiden fanns en dragningskraft till klacken. När det senare under hösten plötsligt gavs en möjlighet för mig att ställa mig i klacken tog jag den.
JAG UPPLEVER KLACKEN FÖR FÖRSTA GÅNGEN I LIVET
När man gör någonting för första gången i livet är känslan alltid mycket speciell och ingenting känns likadant som den allra första gången. Så var det också med känslan som jag fick när jag första gången stod i vår klack. Bakgrunden till att jag hamnade på E1:an hade sin upprinnelse i att min farsa några år tidigare hade träffat en tjej som hade en syrra på 17 år som var en uttalad bajare och hängde i klacken. Och hon åkte också på bortamatcher. Flera gånger under våren och sommaren 1981 hade den här tjejen berättat den ena historien värre och tokroligare än den andra för mig om hur det var att stå på E1:an. Jag blev mäkta imponerad av över alla hennes beskrivningar vilket hon naturligtvis lade märke till. Så en dag i augusti frågade tjejen om jag inte hade lust att hänga med henne till Söderstadion för att uppleva känslan av att stå i klacken. Jag blev otroligt upprymd men samtidigt också lite nervös. Farsan däremot var eld och lågor och var mycket positivt till att hans son äntligen skulle få uppleva känslan av Söderstadion på riktigt allvar.
Jag minns ännu mina första känslor när jag klev upp för betongtrappen till E1:an. Det låg spänning och magi i luften. Jag var som sagt vad lite nervös och hade något av en skräckblandad förtjusning över att äntligen få gå uppför trappan till E1:an. När jag tar det sista trappsteget och kliveer ut på E1:an och ser ut över den gröna gräsmatten där nere och ser Södra läktaren på andra sidan där jag åtta år tidigare hade sprungit upp och ned för trapporna minns jag att det kändes mycket högtidligt. Väl uppe på E1:an får jag syn på klassiska lirare som Billy, Micke, Putte och Kenta nere på planen som i gröna träningsoveroler värmer upp inför matchen. Sekunden senare vrålar klacken: ”Vi vill se Bajen vinka, vi vill se Bajen vinka.” När våra spelare där nere sträcker upp sina händer i luften och vinkar upp mot klacken vänder jag mig sakta om och stirrar för första gången rätt upp i klacken och ett hav av grönvita flaggor, halsdukar och tröjor med Hammarbys underbara klubbmärke på bröstet möter min blick. Jag känner direkt att jag har funnit mitt andra hem i livet! Inom bråkdelen av en sekund övergick min skräckblandade förtjusning till en exploderande känsla av välbefinnande. En 22-åriga era på E1:an (sedermera K1:an) innehållande lyckliga ögonblick, stor sorg och tragedi, och slutligen ett exploderande magiskt ögonblick av eufori söndagen den 21 oktober 2001, har tagit sin början.
DET MAGISKA ÅRET 1982
Under våren 1982 frågade syrran till farsans nya tjej om jag har lust att bli medlem i en nystartad supportergrupp som kallar sig för Bajen Fans. Under vintern mellan 1981 och 1982 hade hon gått med i en nystartad grupp som som heter Bajen Fans. Och självklart ville jag vara med i en grupp med ett sådant häftigt namn. Jag minns ännu den underbara känslan när jag fick mitt allra första medlemskort i handen. Det var ett vackert medlemskort i vitt och grönt. För att inte tala om mitt första Bajen fanzine. Det historiskt första numret av fanzinet även om jag kanske inte fattade alla infallsvinklingar i artiklarna var det en mäktig känsla att hålla den glansiga grönvita tidningen i mina händer. Samtliga bilder liksom texten gick i grönt medan de lediga utrymmena i tidningen var vita. Framsidan av tidningen pryddes av en bild över vår enorma klack från Scaniarinken när vårt hockeylag genom en skön bortaseger över Södertälje SK med 5-3 tog sig till Elitserien. Ja, det var härliga tider!
När fotbollssäsongen kom igång inledde Bajen säsongen 1982 på ett bedrövligt sätt. Efter att halva säsongen hade spelats hade vi fem förluster, tre oavgjorda och endast tre segrar. Därför kom sommaruppehållet mycket lägligt för Bajen. När Allsvenskan drog igång efter VM-slutspelet i Spanien blev det så småningom ordning på spelet. Under andra halvan av säsongen tog Bajen 19 poäng av 22 möjliga och gjorde klubbens bästa insats i Allsvenskan dittills. Peter Gerhardsson och Ulf ”Uffe” Eriksson var två av lagets mest betydelsefulla spelare. I SM-slutspelet som följdes efter serien gjorde Bajen mycket bra ifrån sig och vi tog oss till den mytomspunna SM-finalen mot IFK Göteborg.
Jag kommer ihåg att storebrorsan och jag drog ut till Råsunda på Hösttderbyt mot AIK. Och Bajen fullkomligt pulveriserade sönder AIK och vann med 3-0 efter två mål av Peter Gerhardsson. SM-slutspelet i fotboll var ett nytt påfund 1982 och vi gick som tåget där och körde över Örgryte med sammanlagt 6-1 i kvartsfinalen. I semifinalen ställdes vi mot Elfsborg och åkte i den första matchen på en rejäl käftsmäll nere i Borås när vi förlorade med 3-1. Genom en mycket övertygande laginsats i returen hemma på Söderstadion vann vi med 3-0 och sammanlagt 4-3. Vi var därmed framme i SM-final. En liten rolig anekdot från returmatchen mot Elfsborg hemma på Söderstadion var att man hade placerat ut stolar mellan den Södra läktaren och innerplan.
I SM-finalen ställdes vi som bekant mot IFK Göteborg och lyckades besegra Uefa-cup vinnarna med 2-1 i den första matchen nere i Göteborg. Sedan tog det roliga slut för vår del. Det blev förlust i returen hemma på Söderstadion med 3-1 och Göteborg tog hand om guldet. En schysst sak är segerintervjuen med Thomas Wernerson innifrån Göteborgs omklädningsrum efter matchen när han menar att vi är bättre än vad Hamburg var i Uefa-cup finalen. Åren efter SM-finalen är vi forsatt bra men någonstans markerar SM-finalen mot Göteborg på ett märkligt sätt änåd början till slutet för vår första framgångsrika era.
När jag första gången ställde mig i klacken 1981 skulle jag under resterande delen av 1980-talet gå in för Hammarby med hull och hår och jag missade i princip inga hemmamatcher efter 1982. Ett antal klassiska spelare och årgångar av Hammarby, med flera kultmatcher under mitten av 1980-talet fick jag vara med om. Men så bra som vi var 1982 blev vi inte förrän början av det nyligen passaerade decenniet. Tyvärr slutade vår andra framgångsrika era på exakt samma sätt som efter våra fframgångar på 1980-talet. Efter 1982 inleddes en väg mot sportslig kollaps och ekonomiska bekymmer på gränsen till konkurs. Mer om det följer i del 3 av den här följetongen kallad: Miraklet i Karlstad hösten 1989.
2010-05-07 @ 11:23:19 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
