Den långa vägen hem - Hur ska det gå för "Bajen"?
Hösten 1989 spelade Bajen i Division 1 Norra något som vid den tidpunkten upplevdes som främmande och ovant. Inte bara för oss som älskar klubben och på nära håll följer varje litet steg som klubben tar. När vi åkte ur Allsvenskan 1988 gick det en chockvåg genom fotbollssverige. De Allsvenska klubbarna visste vad det kostade dem i form av uteblivna publikintäkter när Bajen inte längre skulle besöka just deras lilla landsortshåla. ”Nöjesguiden”, den förträffliga gratistidningen, publicerade på vårkanten 1989 en artikel med titeln: ”Den långa vägen hem – Hur ska det gå för ”Bajen”?”. Det var en utsökt och analyserande artikel om Bajen ur ett kritiskt perspektiv. Artikeln beskriver vad det innebar att anpassa sig till den bistra verkligheten när Bajen för första gången på 19 år sportsligt sett befann sig i kylan och huserade utanför Allsvenskan. Jag väljer att återge artikeln i sin helhet då jag anser att den manar oss till eftertanke, och kanske, förhoppningsvis kan artikeln få oss att aldrig mer förtränga vår historia på samma sätt som skedde efter 2003-2004.
Trots att artikeln har 21 år på nacken säger den mycket om vår bakgrund och vad vi kan luta oss emot i det förflutnas landskap. Texten sammanfattar på ett utmärkt sätt vad Hammarby egentligen handlar om. Och även om mycket har förändrats sedan 1989 finns det trots allt något i den här artikeln som är värt att ta fasta på och fundera över. Speciellt för de individer som idag står på läktaren och spyr ut sina galla över de egna spelarna. Artikeln är författad av Lars Nylin som senare samma år tilldelades Bajen Fans författarutmärkelse: ”Stora Pilsnerpriset” för just den här artikeln. Stora Pilsnerpriset var ett pris som Bajen Fans varje år delade ut till en författare och/eller kulturpersonlighet som belyste det positiva med Hammarby IF; vår fotbollskultur och livet på söder - på gott och på ont.
”DEN LÅNGA VÄGEN HEM – HUR SKA DET GÅ FÖR ”BAJEN”?”
"Förra året åkte Hammarbys fotbollslag ur allsvenskan efter 19 raka säsonger i societeten och med höjdpunkter som finalspelet 1982 i ännu färskt minne. Nu vill hela fotbollssverige ha laget tillbaka. För ”Bajen” är mer än ”bara” fotboll. Här summeras hela den nostalgiska bilden av en svunnen fotbollsepok. Där klacksparkar, kärleksfulla gliringar och en pilsner efteråt var delar i samma glatt jonglerande tillvaro. Men ska det verkligen lyckas? Eller har tiden hunnit ifatt och om bohemerna från söder? En ljuspunkt finns dock: ”Kenta” Ohlsson är tillbaka. Nu på tränarbänken.
Kenneth ”Kenta” Ohlsson står med händerna djupt nerkörda i den grönvita overallens fickor. Blicken är mörkt fixerad vid någon avlägsen tom stol i ett öde Söderstadion. Det är en vecka kvar till ”Kenta” och hans ”Bajen” ska inleda den förväntade snabba återmarschen till högsta serie. Den allsvenska som de sägenomspunna bollbohemerna från söder om Slussen ramlade ur 1988. Efter 19 raka elitsäsonger. I och för sig står ”Kenta” delvis så filosofiskt grubblande eftersom Nöjesguiden bett honom göra det. Men samtidigt finns det ju alla skäl för honom att samla sig till några moment av eftertanke.
Inför denna säsong, om man talar fotbollsvokabulär en typisk ”ödessäsong” för Hammarbys fotbollselva, har Kenneth Ohlsson, 40 år, återvänt till den klubb i vilken han under nära två decennier agerade förste bollgeni och speldirigent. Men nu är han tränaren som ska utföra det nästan krävda underverket. Det är han som ska se till att klubben inte hamnar i den situation som andra forna storklubbar fått dväljas i; att bli för länge eller för evigt andra rang.
Det öde som tidigare har drabbat Helsingborg, Degerfors, Kalmar, Landskrona och under många år GAIS, Djurgården och Örebro. Det är han som ska göra harvandet på norrländska potatisåkrar i ”Division ett” till en ettårig vända. Han har frivilligt satt sig i den situationen när Hammarby just avverkat ett av mörkaste åren i föreningens snart 100-åriga historia. Först kom alltså degraderingen från allsvenskan. Sedan kom de föga överraskande spelarförlusterna: Landsmässige målvakten Lasse Eriksson gick till Norrköping och jättelöftet Jean-Paul Vonderburg köptes för ett sjusiffrigt belopp till svenska mästarna Malmö. Lägg till detta att de på senare år ständigt skadade stjärnorna Ulf Eriksson och ”Putte” Ramberg är fortsatt frånvarande och att stjärnskottet Hasse Eskilsson mitt i fjolårssäsongen stack till Portugal.
Så bröt den interna ”stormen ut”. Ledare hötte via media nävarna mot varandra i oenighet över hur klubbens affärer skulle skötas. Följt av diverse personalomsättning och rättarting. Lägg därtill att klubbens arena, smått ärevördiga Söderstadion, snart ska byggas om – det talas om Farsta och Kärrtorp som spelplatser för ”Bajen” om man är kvar i ”ettan” även nästa säsong 1990! (Vid allsvensk comeback blir det Råsunda). Att klubbhuset snart slukas av Globens svällande buk, att ”Bajen”-anhängarnas favoritsylta, Kvarnen, i höstas dukade under och att baren dit man flyttade, Pelikan, kanske snart gör detsamma. Då är vi framme vid en första sanning: Ljuspunkterna kan våren 1989 nästintill summeras med namnet Kenneth ”Kenta” Ohlsson!
Så det är nog rätt passande med de där påfordrande djupt nedkörda kardorna… för det är ju så att ”Bajen” bara ska vara i allsvenskan. Oavsett var man har sina idrottsliga hjärtan tickar alltid ett för dessa eviga fotbollskonstnärer.
Djurgården och AIK är idrott. Hammarby är en livshållning. En filosofi. Mitt i en allt slukande elitanstormning. Det är det som fascinerar. Och därför frustrerar när sanningen går upp att det kanske inte längre är ”tidsenligt” med tunnlar, klacksparkar och några burkar Pripps blå vid Mariatorget efter matchen.
- Nyligen blev jag uppringd av en folklivsforskare. Han höll på att skriva en modern historisk skildring av livet söder. Där tyckte han att fotbollsklubben hade en självklar del. Som sammanhållande länk, som gemensamt paraply för en grupp människor, berättar Märt Metslov, sedan en tid fotbollssektionens förste heltidsanställde klubbdirektör.
Metslov är ett första bevis på att påståendet ovan, om bristen på ljuspunkter, är aningen överdrivet. I den tidning som supporterklubben ”Bajen Fans” ger ut (inom parantes landets roligaste och mest läsvärda klubbtidning, även om man som undertecknad har det stora fotbollshjärtat långt från ”Bajen”!) kallas den före detta generalsekreteraren i svenska bilsportförbundet för ”ett av klubbens bästa nyförvärv någonsin”.
- Det vill jag inte kommentera, skrattar Metslov; men klart var att en modern klubb inte längre kunde sköta saker som sponsorkontakter, resebokningar och utlandsförhandlingar på ideell basis, fortsätter han ständigt avbruten av en klubbtelefon som undrar om matchtider, lagbilder, telefonnummer till gamla hjältar, var ”Nacka” Skoglund är begravd och allt annat mellan den gröna jorden och den vita himlen.
Metslovs intåg sätter fingret på en av baksidorna av den på pappret hedervärda filosofi som hittills styrt klubben: Att idrott är en massrörelse, som leds av engagerade idealistiska ledare med rötter i samma mylla som den övriga klubben. Därför har Hammarby IF sina 15 sektioner (inklusive rodd, bowling, orientering och squash) som en doktrin som säger att alla är åtminstone i stort sett lika värda. Det har förstås inneburit att inkomsterna från goda fotbollsår har fått stödja sektioner som behövt pengar. Vilket gjort att ekonomin varit ständigt dålig. Ibland till och med usel.
Inte heller idag står man inför några stora revideringar av den idén. Det man ska göra är snarare sköta den potentiella mjölkkon fotbollen på ett proffsigare sätt. Vilket bland annat innebär att man i april 1989 tagit fram klubbens första prospekt att ge till tänkbara sponsorer. Detta halvdussinet år efter att klubbar som Djurgården och AIK började fungera som affärsdrivande aktiebolag.
TRÅDBUSSAR, EDVARD PERSSON OCH KAFFEKUPONGER
- Tyvärr finns det fortfarande ledar i Hammarby som lever i en tid av trådbussar, Edvard Persson och Kaffekuponger, ironiserar ordföranden i ”Bajen Fans”, Stefan Magnusson och tillägger att klubben ”ligger utvecklingsmässigt på 70-talsnivå.”
Intern kritik av det här slaget är standard i klubbar i motvind. Det värsta är att Magnusson säkerligen tillhör de kritiker som ligger nära sanningen.
Ibland är det mycket långt från Stadion vid Lidingövägen till Söderstadion vid Gullmarsplan. Men medge att avståndet i detta fall är befriande charmigt till sin karaktär? På den punkten håller säkert även Stefan Magnusson med till hundra procent. Men om vi för ett ögonblick lämnar ”Bajens” eventuella behov av ideologisk uppdatering och koncentrerar oss på den akuta och omedelbart förestående frågan: Hur ska det då gå 1989?
Ska det bli ett snabbt återtåg till societeten eller ska det gå som för andra rostiga storheter?
Först ”Kenta” Ohlsson:
- Alla vet ju vilken image Hammarby har: Gärna en tunnel, hellre en klackspark än en bredsida. Då kanske folk tror att ”nu är ”Kenta” äntligen tillbaka, nu är det bara att dra upp korkarna till champagneliret.” Men tyvärr har utvecklingen passerat det stadiet. Man har mindre tid på sig att göra snygga grejer, nu är det en annan typ av fotbollsspelare som gäller.
Men han anar hur fy-ropen formas vid Vita Bergen och Björns Trädgård och skyndar sig att tillägga: - Å andra sidan är hoppet det sista som överger människan!
”En annan typ av spelare” fruktar många innebär de rejäla, kompetenta, men ack så träiga spelartyper som alltmer befolkar de övriga huvudstadslagen. Men det kanske är för tidigt att måla järnkaminer på väggen. För bland årets nyförvärv finns en annan ”MR Bajen”, ”Kentas” lärjunge, den från IFK Göteborg återvändande Michael Andersson. En lirare som är fullt examinerad i alla de konster som gjort Söderstadion till en svensk miniupplaga av Maracanastadion i Rio.
Om allt går som det ska har man också snart en nykomling i form av Kimo Tarkio. En finsk landslagsman som ryktas klara av betydligt mer än tre tillslag på en seniorboll (”Kan bli en sebsation”, säger Märt Metslov). Och därtill hoppet att åtminstone någon av de tre skadade spelarna Ulf Eriksson, Putte Ramberg och Tomas Turesson ska kunna komma tillbaka.
Något som tycks ena alla involverade är att man ser säsongen med lågmält optimistiska ögon, medvetna om att lag som Vasalund och Eskilstuna satsar hårt på att ta steget uppåt:
I KIRUNA OCH LULEÅ TALAR MAN REDAN OM ”ÅRETS MATCH”
- Det är aldrig trevligt om man är för kaxig, det är inte södermentalitet att skryta. Och man måste förstå att alla vill slå ”Bajen”. Ledare i Kiruna och Luleå talar redan om ”årets match” när vi kommer på besök, sammanfattar Metslov och slår ut med armarna i en gest som är till lika delar uppgiven som kraftfull.
- Målsättningen är att vara Sveriges bästa lag, men det får inte ske till varje pris, tillägger han sedan varefter han återigen får bryta för att med ständigt glödande entusiasm svara på någon telefonfråga.
Den interna strid som tycktes infektera vintern kring Söderstadion verkar nu ha lagt sig. Ingemar Mattson, socialdemokratisk politiker i Danderyd, har gjutit olja på vågorna som ny ordförande. Något som kan behövas i en klubb vars huvudstyrelse har en ordförande (Nyman) som gärna, likt idrottshövdingar som Eric Persson (Malmö FF) och Stig Svensson (Öster), tar beslut på egen hand utan att agera alltför modernt demokratiskt.
Apropå Mattson så var han i början av 60-talet först aktiv och sedan ledare i gästrikeklubben Åshammar. En liten förening som en sommar dansade i den dåvarande tvåan. Men man vann två hemmamtacher på Alsjövallen. Den ena – rätt gissat – mot Hammarby.
- Killen som gjorde segermålet fick ett speciellt certifikat där det stod att han gjort mål mot Hamnmarby, minns Mattson i klubbtidningen ”Hammarbyiten”.
I division ett norra kommer det spelåret 1989 att finnas många bildliga certfikatjägare 1989! Så ”Kenta” Ohlsson har sina i dubbel mening randiga själ att fundera en stund. Om sex månader ska han dra upp händerna för att jubla. Eller så ska han knyta nävarna än hårdare i fickorna inför 1990 i Kärrtorp eller Farsta."
Med en titt bakåt i backspegeln ser vi att en hel del har förändrats sedan den här artikeln författades 1989. Vi har hunnit uppleva ett underbart SM-guld, varit några få timmar från att gå i konkurs, vi har ombildats till ett aktiebolag. Diverse styrelseledamöter, ordföranden och VD:ar har avlöst varandra. Göran Paulsson har tagit hand om ledningen för vår anrika klubb, Paulsson som till en inte ringa del på egen hand, svarade för succévärvningen av Peter Markstedt, Philip Anschutz har köpt upp stora delar av klubben men sedan ändå inte visat sig vara intresserad av att gå in och stödja vår klubb ekonomiskt. Åtminstone inte när det kniper! Slutligen har en viss Micke Andersson skapat total oreda i en redan instabil och krisartad klubb med ett ekonomiskt minusresultat.
Jag tror att vi ibland lurar oss själva när vi tror att allt var bättre alldeles nyss. Bevisligen är det inte så! Vi har alltid kraftsamlat när vi suttit fast i skiten och slutligen lyckats reda ut ekonomiska bistra tider, idrottsliga motgångar och interna utrensningar i styrelsen. Vi får inte glömma bort vår historia när vi nu 2010 på nytt befinner oss på randen till konkurs. Men om alla verkligen hjälps åt och drar sitt strå till stacken ska vi kunna klara av att vända den här skutan även denna gång. Jag kommer att stödja Hammarby representationslag på Söderstadion så länge jag lever (vilket jag hoppas blir länge), jag bidrar vidare med frivilliga ekonomiska belopp. Jag hoppas att du också gör det…
P.S. Till de sopprötter som står och skriker okvädningsord till våra egna spelare säger jag: Stå upp som en riktig man… Eller snarare, stå upp som en riktig bajare! D.S.
2010-05-18 @ 15:19:30 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()
