Degradering och en osannolik 6-0 seger: Miraklet i Karlstad hösten 1989 - Del 3
Under större delen av 1980-talet var Hammarby ett storlag i Allsvenskan med flera spelare i landslaget. Framträdande spelare som dominerade i Allsvenskan under den här tiden var Mikael ”Micke” Andersson, Ulf ”Uffe” Ericson, Sten-Ove ”Putte” Ramberg och Mats ”Matte” Werner. 1982 var det snubblande nära att våra killar tagit hem SM-guldet till Söder. Men en ribbträff i matchens inledning av Micke Andersson mot IFK Göteborg satte definitivt stopp för våra guldrömmar den gången. Och även om Hammarby gjorde några ytterligare bra säsonger efter 1982 med bland annat spel i Uefa Cupen och seger mot dåtidens tyska storlag FC Köln så hade vägen mot förnedring och bistra ekonomiska tider inletts.
Efter SM-finalen 1982 missade jag i princip inga hemmamatcher och var fantastiskt stolt bajare och följda slaviskt Hammarby i Allsvenskan, Svenska Cupen, Hallsvenskan och åkte på många bortamatcher, som på den här tiden anordnades av Bajen Fans via en kille som hette Sören och ägde en sliten gammal SL-buss från 1970-talet. Jag minns att det alltid luktade diesel och olja i den här bussen och en gång på väg till Strängnäs och match mot AIK i SM-finalen av Hallsvenskan kokade motorn. Och det var på håret att vi inte hade hunnit fram i tid men det löste sig genom schyssta medtrafikanter som kallade på hjälp. En fördel med Sören var att han bodde i Tyresö och jag hade en polare som via sin morsa kände Sören och därför var det alltid lika bekvämt att bli upphämtad i Tyresö centrum innan bortamatcherna. Bussresorna avgick på den här tiden från Götgatan och Björns trädgård.
Vid 15 års ålder var jag redan en rutinerad klackmedlem och tackvare Sören hade jag åkt på cirka 10 bortaresor. Under mina tidiga tonår var Bajen som sagt vad fruktansvärt bra och det var lätt att älska Hammarby, Söderstadion och atmosfären runt matcherna. Farsan uppmuntrade mitt intensiva fotbollsintresse och kärleken till Bajen. Därför kändes det tungt när vi åkte ur Allsvenskan 1988. Det var ju någonting helt nytt för mig. Bajen kunde ju inte åka ur för vi hade alltid legat i Allsvenskan (trodde jag åtminstone). Därför var det svårt att förlika sig med det faktum att vi efter 19 raka säsonger nu hade åkt ur. Det fanns liksom inte på min karta att det kunde inträffa. Nu så här många efteråt förstår jag att det var oundvikligt att vi skulle åka ur. Varningssignalerna hade funnits där länge med brist på riktiga målgörare och med en ung Hasse Eskilsson som märkligt nog försvann i väg till proffslivet. För i Bajen hade han inte frälst oss på Söderstadion.
Våra anfallare 1988 utöver Hasse Eskilsson var Tomas Turesson, Tomas ”Ludde” Lundin annars fanns det i stort sett ingenting framåt av värde. Det visar också våra 19 mål på 22 matcher med all önskvärd tydlighet.
Hammarby var tillbaka i en serie utanför Allsvenskan för första gången sedan 1970. Det kändes tungt, mycket tungt att inse att vi hade hamnat i den här svackan. Allt på grund av en misskött klubb och med en generalusel ekonomi i brant utförsbacke. Jag minns att jag i den sista hemmamatchen i Allsvenskan hösten 1988 lade en hundring i en gul hink, det var fritt inträde på Söderstadion. Naturligtvis förlorade vi den matchen också. Det blev 3-1 till Västra Frölunda. Förnedringen var därmed total! Om jag minns rätt fällde jag en tår av vemod i ett sorts avsked till storhetstiden under 1980-talet.
Under vintern hade jag samlat kraft genom att gå på hockeylagets hemmafighter på Hovet. Hans-Göran Elo, som var min gamla målvakthjälte, hade kommit tillbaka från Djurgården, och Tony Skopac och Stefan ”Myran” Gustavsson var två giftiga målgörare. Det gick hyfsat bra för Bajen i hockeyn, åtminstone i grundserien. I hockeyallsvenskan tog det roliga slut.
Efter nyår hade den värsta besvikelsen över att vi hade åkt ur Allsvenskan lagt sig. Jag började på nytt känna suget efter fotbollen och hoppet om en bra fotbollssäsong infann sig. Drömmen om en snabb reträtt till Allsvenskan var en högst levande realitet tyckte jag. Ny tränare för säsongen var legenden och gamle spelaren Kenta Ohlsson. Och även om Nackas minne i februari blev en sportslig flopp i den nybyggda ballongen ”Globen” (vi åkte ur turneringen och missade seminfinalen efter att AIK hade kvitterat till 1-1 alldeles i slutet av matchen), och jag blev jag gripen för fylla, så trodde jag någonstans ändå på vårt lag. Samtidigt minns jag att jag var lite kluven och tänkte: ”Jaha, puff puff… blårök!” och ”Vi är alltså inte bättre än så här?”. Nej, det är klart varför skulle vi annars spela i Division 1 minns jag att jag tänkte.
Men det skulle komma att bli värre. Mycket värre till och med!
DET SVÄNGER OM BAJEN
I genrepet inför Division 1 Norra debuten mötte vi Helsingfors IK ute i Skarpnäck, söder om Gullmarsplan, och Bajen spöade de finska mästarna med klara 4-0 och det såg riktigt bra ut. Jag minns att jag tänkte: ”Shit det här ser ju riktigt bra ut” för vi lirade faktiskt riktigt bra. Nu är det stor skillnad på försäsong och verkligheten i en serie, försäsongen betyder ingenting när det kommer till serielunk. Premiärmatchen i Division 1 Norra lirades på Söderstadion och vi mötte Vasalunds IF. Bajen lirade bra och borde ha vunnit den matchen men den slutade 0-0. Nu hade jag på allvar börjat förlika mig vid tanken på att Bajen lirade i Division 1. Nästa match mötte vi IFK Eskilstuna på bortplan och jag och några polare åkte med Bajen Fans som arrangerade bussresan till Eskilstuna. Även i den här matchen såg det riktigt bra ut, åtminstone till en början. Bajen ledde med klara 2-0 när våra killar plötsligt slutade spela och helt onödigt bjöd in Eskilstuna i matchen. Plötsligt stod det 2-2 på resultattavlan och matchen var slut. Jag minns att jag började fundera över om det var en ren tillfällighet eller om Bajen faktiskt var så här dåliga? Jag beslutade mig det första alternativet; att vi bara gjorde en dålig match och att vi i själva verket var mycket bättre än så här.
I matchen efter Eskilstuna mötte vi Väsby på Söderstadion och Bajen vann med 2-0 och ordningen var återställd. Det var i varje fall vad vi trodde! Men efter några lätta segrar började spelet plötsligt se krampaktigt ut. De rutinerade spelarna i laget tog inte sitt ansvar och inom loppet av cirka två månader förlorade vi samtliga matcher. Det blev till slut fem raka förluster under sommaren. Jag upplevde samtliga matcher på plats däribland i Gävle, Örebro och Västerås. Vi sladdade nu betänkligt i tabellen och jag började inse att vi nog skulle bli kvar i Division 1 även 1990. Kenta Ohlsson hade enorma problem att få laget att spela samstämmigt. Det var obalans på mitten och framåt såg det uddlöst ut. Trots att vi var riktigt dåliga under sommaren 1989 var det trots allt en av mina allra roligaste somrar i livet. Vi var en liten grupp Bajare på ett par hundra man, ett sammansvetsat gäng som reste på samtliga matcher tillsammans. Vi krökade friskt och hade skitkul trots det bedrövliga spel som vi tvingades beskåda. Vi ansåg att Bajen alltid är bäst i alla lägen, och ramsan: ”Skit i tabellen Bajen är bäst ändå!” föddes den här sommaren.
I slutet av sommaren vände det plötsligt efter att Kenta tvingats stuva om i laget på grund av skador på de äldre spelarna. Han tvingades sätta in yngre förmågor och helt plötsligt stämde allt. Vi började vinna matcher igen men glappet upp till toppen upplevdes nu vara för stort. Mina tankar var hela tiden inställda på att det inte blir Allsvenskan 1990. Jag hade så sakta börjat förlika mig vid den tanken när segrarna började staplas ovanpå varandra. Och inför den näst sista omgången hemma på Söderstadion mot Luleå IF/IFK var vi i kapp topplagen Vasalund och Kiruna FF. Även om Vasalund visserligen hade fler poäng än oss. Men efter ännu en skön hemmaseger mot Luleå IF/IFK med 3-1 infann sig plötsligt möjligheten till att kunna ta hem Division 1 Norra genom seger över Karlstad i den sista omgången.
Nu förutsatte det visserligen samtidigt att Vasalund, som ledde serien med endast 1 poäng tillgodo på oss, inte fick vinna sin sista match borta mot Luleå. Ett annat alternativ var att Bajen kunde vinna serien och gå upp i Allsvenskan genom att vi gjorde minst 6 mål framåt utan att släppa in något bakåt, samtidigt som Vasalund endast fick ta en poäng. Med andra ord var det upplagt för en riktig rysare. Det var extrema förutsättningar men fullt tänkbara scenarier för Bajen för att kunna ta sig till Allsvenskan.
Min bästa polare i klacken var något kluven till att åka till Karlstad. Han var negativ och trodde inte alls på möjligheten att vi skulle kunna ta oss till Allsvenskan. Inte ens genom seger över Karlstad. Det krävde ju trots allt sex mål och hur ofta gör man det i fotboll? Min polare ansåg att Vasalund hade avgörandet i egna händer och inte skulle tappa några poäng borta mot Luleå. Jag var av en helt annan åsikt och menade att allt är möjligt när det handlar om Bajen. Till slut lyckades jag med bara några dagar kvar till matchen mot Karlstad övertyga honom om att vi absolut måste åka till Karlstad för att inte missa möjligheten att på plats uppleva det historiska ögonblicket när vi skulle ta oss tillbak till Allsvenskan. Så blev det också!
SÖNDAGEN DEN 22 OKTOBER 1989
På bussen på väg till Karlstad minns jag att det var en aningen tryckt stämning. Det var ovanligt. Det var inte riktigt samma peppning i bussen som det hade varit på tidigare bortaresor. Det var spända miner lite här och var för alla visste ju vad den här matchen innebar. Seger med minst 6 mål och vi skulle kunna vara tillbaka i Allsvenskan. Allt hängde visserligen samtidigt på resultatet uppe i Luleå. Men det var ingenting som vi tänkte på speciellt. Hammarbys A-lag och vi supportrar skulle fokusera på vår match sedan fick vi se hur långt det räckte.
Inför bortaresan hade jag inhandlat en champagne av modellen större. Väl framme i Karlstad fick jag av förståeliga skäl inte komma in med den på matchen, utan vakterna tog den av mig med löfte om att jag skulle få tillbaka den efter matchen. Nu fick jag inte det (men det är en helt annan historia.) Jävla bönder!
Drygt 1000 bajare hade tagit sig till Karlstad denna underbara söndagseftermiddag. Vädret var bittert, kallt och molnen hängda tunga över Karlstad IP/Tingvalla. Hammarby inledde riktigt bra och radade upp chanser på chanser. Vår finska stjärna Kimo Tarkio hängde matchens första balja i den 7:e minuten och vi var tillfälligt uppe på samma poäng som Vasalund. Men vi hade fortfarande fem mål kvar att ta in på Vasalund. Hammarby fortsatte att rada upp chanser men brände i princip allt i den första halvleken. Först i matchens 38:e minut var det dags att näta igen! Thomas ”Tucken” Lundin hänger in 2:an. 2-0 till Bajen!!! Fortfarande inget mål uppe i Luleå och Vasalund hade dessutom bränt en straff. LULEÅ, LULEÅ, KROSSA VASALUND vrålade klacken! Vi var fyra mål ifrån avancemang till Allsvenskan när det var halvtidsvila.
Bajen måste alltså göra fyra mål i den andra halvleken för att kunna gå upp i Allsvenskan. Jag tror aldrig att jag har varit så nervös i hela mitt liv (det skall möjligtvis vara när jag gifte mig.) I andra halvleken trummar Bajen på ordentligt och gjorde 3-0 i matchens 58:e minut. Men sedan tog det stopp ett bra tag. Med tre minuter kvar av matchen gjorde ”Tucken” 4-0!!!! Det kändes visserligen skönt men då hade jag har börjat misströsta och trodde inte att vi skulle göra två mål ytterligare med så lite tid kvar. Nu lämnade jag läktaren och började sakta gå mot bussen. Busschauffören öppnade dörrarna och släppte in mig. Han sitter och lyssnar på sportradion och jag slår mig ned i bussen och drar jackan över mitt huvud och känner att livet med Bajen ibland kan vara ett rent helvete! Fy fan!!! Tänker jag... Inte ett år till i den här jävla skitserien! På radion hör jag hur Vasalund gratuleras till avancemanget till Allsvenskan. Men just i det ögonblicket hör jag också världens vrål inifrån arenan samtidigt som reportern på radiosporten säger: ”Det har hänt någonting i Karlstad vi går över till Karlstad”. Jag vaknar till, kastar mig upp och springer tillbaka in på läktaren och ser då att matchuret står på 90 minuter och siffrorna visar 5-0 till Bajen! Snälla finns det någon Gud där uppe så ger du oss ett mål till nu när vi är så nära.
Plötsligt ser jag hur domaren håller upp ett finger i luften och visar att det endast återstår en (1!) minut kvar av tilläggstiden. Kom igen nu Bajen!!!! Snälla, bara ett mål till!!!
Och så i matchens absolut sista anfall får vi en dubbelhörna och genom en genialisk passning av Micke Andersson letar sig bollen fram slutligen till Niklas Jönsson som ensam med målvakten skjuter bollen över målvaktens högerben och innanför den bortre stolpen. 6-0!!!! Det är sant, vi gjorde det omöjliga!!! Med endast 12 sekunder kvar av matchen gör Niklas Jönsson mål. Ett mål som innebär att Bajen är tillbaka i Allsvenskan. Planen stormas nu av toknöjda bajare de väller in på planen i tusental med risk för att domaren mycket väl skulle kunna avbryta matchen. I en liten hög på Karlstads planhalva ligger samtliga våra spelare när supportrarna börjar kasta sig ovanpå dem. Det ser riktigt otäckt ut för ett tag, samtliga ledare i Hammarby vädjar till publiken att snabbt ta sig upp på läktaren igen för att matchen inte ska avbrytas. Alla springer snabbt upp på läktaren igen och jag står där nöjd med ett barnsligt leende över mina läppar och tänker att livet som bajare ändå kan vara rätt härligt ibland.
DIVISION 1 NORRA 1989
I och med del 3 i serien om "Miraklet i Karlstad hösten 1989" avslutas härmed min lilla följetong om vårt mest klassiska återtåg till Allsvenskan i modern tid. Miraklet i Karlstad blev framröstat av er kära bloggbesökare och underbara Bajensjälar. Jag tror att det en dag kommer att vända igen. Vi kommer alltid tillbaka! Vi har lyckats ta oss tillbaka förr så varför skulle vi inte göra det den här gången också?
Kom igen nu: DET ÄR VI SOM ÄR HAMMARBY!!!!
2010-05-15 @ 18:03:31 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()
